Göteborgs Symfoniker | Dirigent Kent Nagano

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Alltsedan genombrottet med det expressionistiska ensemblestycket Kraft i mitten av 1980-talet har finländaren Magnus Lindberg hört till toppskiktet bland samtida tonsättare. Beställningarna, inte minst av solokonserter, har varit många och att en uppburen virtuosmusiker som Yefim Bronfman häromåret uruppförde den andra pianokonserten säger något om Lindbergs status.

Bronfman är solist också när verket nu får sin nordiska premiär, med Göteborgssymfonikerna och Kent Nagano som dirigent. Så där våldsamt modern låter nu inte musiken. Till sin karaktär är konserten en sorts uppdatering av Rachmaninov och Ravel, med vissa insprängda filmmusikpassager. Det är kaskader av löpningar och långa partier av kraftspel i fortefortissimo. Bronfman är en oerhört imponerande pianist, ytterst koncentrerad i det granithårda samtidigt som han på ett raffinerat vis lyfter fram de lågmälda vilopauserna av impressionistiskt klangdrömmeri.

ANNONS

Men musiken i sig blir efterhand en smula enahanda. Som om den, mitt i kraftuttrycket, mest ägnade sig åt ytspänningar. Den når inte riktigt fram.

Nej, den stora upplevelsen denna kväll blir framförandet av Bruckners nionde symfoni. Kent Naganos tolkning har en saklig ton, med en fantastisk klarhet och lyster i ljudbilden. Orkestern förvandlas till orgeln som Bruckner satt och spelade på, med en oändlighet av klangregister mitt i de utdragna och repetitiva förloppen. Det är musiken som en enda, gemensam kropp, med melodier och rytmiska förskjutningar som böljar fram. Den imponerande hornsektionen förflyttar musiken ut i naturen, till det vidsträckta alplandskapet, och ändå låter det så förbluffande rakt och kroppsnära. En mäktig upplevelse.

ANNONS