Nej, så här är vi verkligen inte vana att höra Mozarts musik, med olika operaarior insprängda mellan satserna i en av symfonierna, i det här fallet Parissymfonin, nr 31. Men tittar man i konsertprogram från Mozarts och Beethovens tid var det ofta just så som musiken framfördes, litet som nummerrevyer med olika satser, instrumentalstycken och arior om vartannat.
Freiburgs barockorkester, som leds av konsertmästaren Gottfried von der Goltz, har en enastående förmåga att ta tillvara det rytmiska flödet och överraskningseffekterna i Mozarts musik. Lättsamheten och komiken framhävs, liksom den dramatiska uttrycksfullheten. Det har med tidstrogna spelet att göra, men framförallt med den djupa musikalitet som levandegör materialet och får det att bli osedvanligt rörligt, fullt av förvånande ögonblick. Kristallklar skärpa i klangerna, och ett fantastiskt driv i spel.
Barytonsångaren Christian Gerhaher är solist i arior från Figaros bröllop, Don Giovanni och Così fan tutte. Mozarts teatraliska geni kommer fram genom Gerhahers fabulösa känsla för nyansskiftningar och dramatisk täthet. Så precist och så lätt.
Lika förunderligt och magiskt är det att få höra klarinettkonserten framförd på clarinette d’amore, i en kopia på det instrument som Anton Stadler spelade på och som var den som uruppförde konserten 1791, strax före Mozarts död. Klangvärlden är verkligen annorlunda jämfört med den moderna klarinettens, tonsvagare men samtidigt djupare och rikare, och solisten Lorenzo Coppola tar väl vara på uttrycksmöjligheterna. Den pastorala långsamma satsen får något overkligt över sig. I själva skirheten blir det klangkänsliga en lindansarkonst som utförs med bravur av Coppola.
