Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 2

Flamingokvintetten | Den här sången är det enda jag har kvar

Flamingos nya skiva är en riktig muskeluppvisning för alla yngre band där ute.

Dansband

Dansband

Flamingokvintetten

Den här sången är det enda jag har kvar

Mariann/Warner

Vikingarna seglade vidare redan för åtta år sedan, Thorleifs gråter inga tårar längre och Lasse Stefanz skakas av hårda interna strider. Med andra trista ord: Det finns snart inga giganter kvar på den svenska dansbandsscenen.

Ett föryngrat Streaplers nöter fortfarande vägbanorna runt landet med sin buss, men frågan är om inte Flamingokvintetten från Partille har konserverat formen allra bäst?

Jo, faktiskt.

Oldboysen Hasse Carlsson och Dennis Janebrink har inte bara tryggat återväxten med sina söner i Arvingarna utan lever ännu livet på turné och är ryggraden i det band som kan ha producerat årets allra bästa dansbandsalbum.

Ibland krävs det så lite för en nytändning. Peter Kvint och Helienne Lindvall har bidragit med titelspåret och plötsligt har den kärleksrosiga världen bytts ut till en elak skilsmässa kompad av stämsång. Kläder på altanen, ett förlorat hus … helt enkelt en dröm som kraschat – precis som den gör där ute i världen varje dag för nåt par.

Jag älskar att få historien berättad av Hasse Carlssons gäng. Det är så ärligt, så verkligt. Och det är framförallt en anpassning av texterna även i dansbandsbranschen, då inte allt kan vara vackra flickor ifrån Göteborg eller kärlek som varar livet ut.

Men tro nu inte att det här är ett nytt sound för Flamingokvintetten – för det är verkligen old school-dansband med dragspel och stämmor. Stilen som funnit med under hela karriären har vårdats varsamt, även den här gången.

Sköna Tänk på mig nån gång ibland har till och med ett helt underbart visselsolo i refrängen. Det känns lekfullt och sprittande av ungdomlig energi, som om det efter 52 år inte fanns ett mer livsbejakande elixir än att lira i samma dansband.

Hasse Carlsson sjunger förresten på de flesta låtarna, men jag gillar nästan basisten Dennis Janebrink mer. Hasse har den lenare och renare stämman, men kanske inte en säregen röst som Olle Jönsson i Lasse Stefanz. Rivige Dennis Janebrink låter dock precis som sonen Casper – och han är min absoluta favorit när inte Magnus Carlsson i Barbados sjunger dansband längre.

Hursomhelst – Dennis insats i perfekt bugganpassade Äventyr får mig att längta efter ett besök i Spekeröd eller Kungälv eller Alingsås … ja, ni fattar. Det är lätt att bli nostalgisk och sugen på en dansbana med kulörta lyktor och vevsnurrad tombola med chokladvinst.

Jag tror den här 52-åringen kommer att bugga vidare ett bra tag till. Den här skivan är en riktig muskeluppvisning för alla yngre band där ute.

Lyssna och lär – det kommer ingen bättre skiva förrän Olle Jönsson och Lasse Stefanz går in i studion igen.

… bildades redan 1960 i Partille.

… är första dansbandet som ger konserter inför en sittande publik. Spelar just nu både dansspelningar – och på teatrar och konserthus.

… var ett av banden som dokumentärfilmaren Joakim Jalin följde i sevärda biofilmen Får jag lov – till den sista dansen? (2008).

Mest läst