Albumet smyger igång med Peter LeMarcs ensamma röst. Han sjunger att han numera skjuter med blanka skott och fortsätter: "Jag har gjort det jag ska. Jag har gjort det rätt bra. Det må se ut som jag rör mig, men jag står faktiskt still."
Peter LeMarc har länge känt sig obekväm med hur den så kallade branschen fungerar. Likt kanadensiske kollegan Neil Young vänder han sig mot devalverad ljudkvalitet och vill inte veta av hafsigt arbete framför tålmodigt hantverk. Det som ska göras ska göras ordentligt.
Inte minst har Peter LeMarc varit med för länge, sett och hört för mycket och åkt på några smällar för många för att fortsätta försöka passa in i andras planer och förväntningar. Men att han skulle vara färdig? Nej, absolut inte.
Istället har LeMarc satt samman ett album helt efter egna premisser. Förmodligen har det fått kosta också. Om Peter LeMarc hann lägga undan några fuck off-pengar under de goda åren har han nu spenderat dem på stråkar, blås och rejält med studiotid. Till detta ett genomarbetat, påkostat konvolut för både cd och vinyl.
Peter LeMarcs nya album är ett handens och hjärtats hantverk. Från låtarna, personligare än någonsin tidigare, till inspelningar som är genomsyrade av musikalitet som man på senare år egentligen bara hört på Sven-Bertils Taubes samarbeten med Peter Nordahl. Det är så befriande tydligt hur musiken ska få ta den tid den behöver. Att den ska hänga ihop med en genomgripande tanke där låtarna tillsammans bildar en berättelse med ett tydligt anslag och ett lika distinkt avslut.
Musikaliskt är det förmodligen det mest ambitiösa Peter LeMarc har gjort. Tillsammans med gamla och nyvunna musikantkompisar gör han musik som egentligen inte låter sig kategoriseras. Nej, det här är inte popmusik även om Nästan lyckliga tangerar typisk LeMarc-pop. I övrigt sträcker Peter LeMarc ut sig i jazziga rytmer, en knixig sångmelodi, oroliga stråkar i Den mun jag alltför ofta kysst. I Söndag över hela världen ger han sig på klassisk, svensk schlager modell Svante Thuresson.
Titelspåret, årets mest otippade singel, har ni hört. Den är fullständigt hjärtslitande när Peter LeMarc skriker sig värnlös inför den där jävla cancern som äter hans livskamrat. Skivan avslutas med Ängel av gem, en psalm där LeMarc kompar sig själv på en vackert flämtande tramporgel innan ett alldeles kort engelskt horn och så ett nästan övertydligt "farväl" sätter punkt.
Peter LeMarc har alltid haft en blå botten i sin musik och detta är inte första gången han blottar sina mörkaste skrymslen. Det som är nytt är ett slags lugn, en tydlig acceptans. Eventuell blåögd barnatro och rusig rock 'n' soul-romantik har ersatts av en mer dämpad men minst lika stark gnista av obruten kärlek.
