Det är något förunderligt och magiskt med energierna som strömmar genom Carl Nielsens musik, det där snabba och lätta som får tonerna att ta oväntade vägar och skapar så fräna kontraster mellan det rytmiskt pådrivande och det melodiskt genomlysta.
Men hur annorlunda jämfört med Symfonikernas Nielsenspel, låter det inte om Danska Radions Symfoniorkester när den gästar Göteborgs konserthus i ett Nielsenprogram bestående av ouvertyren till Maskarade, violinkonserten och fjärde symfonin. De rytmiska accenterna är hårdare och skarpare och själva frenesin får en ivrigare framtoning, framhävt i de ultrasnabba passager i symfonins slutdel där spelet pressas utåt kanterna och uppåt i klangrymderna. Det märks att den här musiken sitter i fingrarna och att orkestern har ett alldeles speciellt förhållande till Nielsens frihetliga tonspråk.
Vissa passager blir dock väl starka och närmast öronbedövande, som om ljudbilden inte vore riktigt anpassad och dimensionerad efter konserthusets akustiska träkropp. Samtidigt finns verkligen klangkänsligheten där, inte minst i träblåsets intrikata klangvävar, och orkestern har en fantastisk precision i de lågmälda pianissimoinsatserna. De olika rytmerna bildar ett enda långt flöde, en böjlig linje genom symfonin, och det kontrapunktiska får en reliefartad tydlighet.
Akiko Suwanai är därtill en suverän solist i violinkonserten. Hon får det virvlande virtuosspelet att, på ett fullkomligt naturligt vis, slå följe med den sakliga kärvheten och man hör det fria tänkande som Carl Nielsen beskrev som frivillighetens härliga gränser. ”Nu måste man själv lyssna, söka, tänka, tiga, väga och vraka.”
