Daniel Adams-Ray | Götaplatsen, onsdag

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Vi snackade mensatest häromdagen, en kompis och jag. Om hur ointressant resultatet i praktiken är. Snarare handlar det mesta i livet om att göra det mesta av det lilla man har. Något Daniel Adams-Ray är en mästare på.

Han sjunger klent, rappar lagom bra och är långt ifrån Sveriges bästa text- eller låtskrivare och han vet om det. I stället ger han oss sommarens mest maxade och välproducerade scenshow helt i vitt, rosa och lila. Varje detalj, varenda litet ljud och instrumentalinsats är avvägd till perfektion och med tanke på hur många bortkastade chanser man sett på en scen genom åren så är det befriande att se någon som bryr sig om hela paketet.

ANNONS

Han har dessutom lyckats skrapa ihop ett gäng moderna, basfeta pophits som får den regnblöta publiken att dissa paraplyen och sticka näven i luften. Gubben i lådan flyger fortfarande, Dum av dig och Lilla lady funkar dom också. Men allra bäst är Daniel och bandet när de korsar den melankoliska popen med EDM i mäktiga Gryningspyromanen och läckra Babbelover. Då är han inte bara något riktigt snyggt på spåren, utan närmar sig något som ingen annan i Sverige gör. Snookmedleyt på slutet? Kul som utfyllnad fram till nästa soloplatta är släppt.

ANNONS