Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
1/3

Dags att omvärdera Dylans evangelium

Rockpubliken blev vansinnig när Bob Dylan började sjunga gospel. Men nu snart 40 år senare är det dags att ge Dylans kristna låtar en ärlig chans, skriver GP:s Jan Andersson.

Skivor

Kristen rock
Bob Dylan
Trouble no more, 1979-1981. The Bootleg series vol 13
(Columbia/Sony)
 

Få artister har lyckats reta upp sin omgivning med sådan relativ enkelhet som Bob Dylan. Om det beror på att han är en rastlös och otacksam jäkel som vill spela elgitarr för folkmusikälskare och tiga om Nobelpriset, eller om hans följare helt enkelt är en samling ängsliga traditionalister låter jag vara osagt. Kanske lite av varje.

Genom åren har ju folk lyssnat på Bob Dylan av alla möjliga orsaker. För tröst och underhållning, som ett sätt att fly vardagen och dansa under diamanthimlen, och såklart som en protest mot krig och segregation och med en genuin förhoppning om att the Bobster faktiskt talade för en generation. Tusen vägar har lett in i hans artistskap.

Publiken uppretad

Men när Bob Dylan i augusti 1979 släppte det närmast gammaltestamentliga albumet Slow train coming hade ingen, bokstavligt talat inte en käft på jorden, vänt sig till honom för att få svavelosande bibelcitat nedtrycka i halsen. Tvärtom.

Efter Dylans spelning på The Paramount Theatre i Portland i början av samma år var kritikerna undrande och fansen direkt vansinniga. "Dylan's back, but religion's got him", "Dylan finds religion – and controversy" och "Too much Jesus for Dylan's fans" löd några av rubrikerna, och speciellt den sistnämnda känns väldigt träffande.  

– Jag ville lyssna på rock'n'roll. Rock'n'roll! Hade jag velat höra predikningar hade jag gått till kyrkan, som en av många förbittrade röster uttrycker saken i den konsertfilm som ingår i den här boxen med åtta cd-skivor fyllda av liveinspelningar, outgivna låtar och diverse demos (den släpps även som en komprimerad dubbelplatta och ett 15-spårsalbum på Spotify). 

Dylans gudstro uppriktig

Men vad publiken för snart 40 år sedan missade i sin ilska och frustration över Dylans "svek" är hur intensiv musiken från den här perioden faktiskt är, hur makalöst skönt bandet svänger och hur geniun Dylans gudstro verkligen känns. 

Lyssna på gospeln Pressing on i den lite annorlunda men underbara versionen med Bob Dylan på piano och Spooner Oldham på keyboards, på den stillsamma fullträffen Covenant woman från konserten i Toronto 1980 eller på den stunsiga liveupptagningen av Jesus is the one från 1981. Det är närmast obegripligt hur det påföljande och rakt igenom sekulära albumet Infidels kunde ligga runt hörnet och vänta. Vart tog den brinnande övertygelsen vägen som under ett par år fick Bob Dylan att bygga sina låtar på Uppenbarelseboken och hota sina fans med evig skärseld om de inte vände sig till gud?

Aldrig sjungit bättre

Vet inte. Men jag vet att jag aldrig hört den då 37-årige Bob Dylan sjunga starkare eller mer inlevelsefullt än vad han gör på den avskalade och outgivna demoversionen av When he returns, inspelad i Muscle Shoals-studion 4 maj 1979.  

Där och då har han verkligen gud på sin sida.

Se mer från - Skivor V44
Mest läst