Vad gör du, om du som låtskrivare inte får den uppmärksamhet du förtjänar? Om du flertal gånger gett dina demos till Johnny Cash, som inte nappar, utan istället (enligt viss utsago) kastar de i Old Hickory Lake? Jo, du startar din helikopter och flyger till Hendersonville house. Du överraskar, skär av alla flyktvägar, och landar i hans trädgård.
Före detta armépiloten, i dag countrylegendaren, Kris Kristofferson jobbade under tiden som vaktmästare på Columbia Records. Där strök han omkring bland en bråkdel av sina framtida kollegor. På avstånd såg han exempelvis Bob Dylan spela in klassikern Blonde on blonde.
Nästan 50 år senare står han på Lisebergs Stora scen. Då handlar det om närvaro och värme. Det är naket, akustiskt och från hjärtat.
LÄS MER: Kristofferson: Jag älskar att åka buss
Det är låtskrivaren och inte sångaren Kris Kristofferson vi möter i kväll. 80-åringens röst ger ordet ”knarrig” en ny innebörd. Hello Gothenburg, säger han på den tänkbart rivigaste amerikanskan.
Kanske kände Kristofferson att ”freedom is another word for nothing left to lose”, när han satte sig bakom de där helikopterspakarna. Det gör han nog även i kväll. Han kör på, trots ansträngda stämband. Raden om frihet har blivit en del av hans livsverk, nämligen superhiten Me and Bobby McGee. Den möts av jubel i publiken, som gör allt för att bära idolen när rösten sviker.
Det är något visst med att höra berättelser från de äldre. Sargade ögon ger orden trovärdighet. Det är fint och jag vill så gärna att den musikaliska upplevelsen ska vara lika stark som värmen, men nej. Vackra Help me make it through the night är så grumlig att jag vill sätta honungsvatten på kokning.
Humorn lyfter spelningen
Det är en utmaning att berätta historier på Liseberg. Jag tror att upplevelsen skulle göra sig bättre inramad, utan bergbaneskrik och uppsluppen nöjesparkstämning.
Humorn lyfter spelningen. ”Please God” säger han när rösten spricker. ”Help an old man”. Vi skrattar tillsammans. Textraderna verkar ibland överraska Kristofferson själv. ”The beer I had for breakfast wasn’t bad, so I had one more for dessert” fnissar han, som av förvåning över sin egen ordström.
Värmen bär spelningen, som tar sig mot slutet. Kanske för att rösten är uppvärmd, kanske för att solnedgången i hans ansikte ger låtarna ett extra skimmer eller kanske för att Sunday mornin’ comin’ down och For the good times är magiska. Vi är glada att du startade din helikopter den där dagen, Kris.
