Sommaren 2003 såg jag Carola fira 20 år som artist på gräsplanen framför Tjolöholms slott. Jag minns det som en hopplöst rörig soppa där det som tydliggjordes mest var att hon, trots de 20 åren i branschen, har väldigt få vettiga låtar att bjuda på.
I konserthuset denna sista vintersöndag visar det sig snart att inte mycket har förändrats: Carola är mycket mer sångerska än artist. Hennes framförande av musiken är så gott som alltid bättre än musiken i sig och när hon inte befinner sig i ett tydligt sammanhang, som till exempel en finstämd julshow, så spretar materialet åt alla håll. Vi får allt från infantila Tommy tycker om mig och ett typ 50 låtar långt Skara-medley till frifrälsargospel i Oh happy days och naturligtvis ett flertal av de Så mycket bättre-covers som stjärnan gav sig på under den senaste säsongen. Den så hett eftertraktade röda tråden har så många färger att regnbågen blir blå av avund.
Samtidigt är Carola anno 2015 alldeles för bra och säker på sig själv för att falla igenom. Vi får 100 minuter skamlös underhållning med ett fenomenalt band. Den första halvtimmen är till exempel perfekt tillskruvad och farten enorm. Carolas persona och scenspråk är larger than life, hon har publiken i sin nypa från sekund ett. Och den där rösten, den som trots allt tagit henne hit, går såklart inte av för hackor. Hon sjunger fullständigt livet ur När löven faller, dominerar storligen med sina schlagerhits och har på något mycket märkligt sätt lyckats göra Love Antells reclaim the streets-anthem Gatorna tillhör oss till sin egen.
I sommar är hon tillbaka i stan, den sjunde augusti i Trädgårdsföreningen närmare bestämt. Inleder OCH avslutar hon med Främling då också? Förmodligen.
