Det har gått över femton sedan tuaregbandet Tinariwen upptäcktes internationellt och banade väg för en hel våg av musik som lite hafsigt kom att kallas ökenblues. Musik invirad i ett oemotståndligt, indigofärgat paket av nomadisk, rebellisk rock’n’roll med suggestivt monotona rytmer, djupblå melodier och sånger de flesta inte begrep men som andades djup saknad och sorg men också positiv ilska och energi.
Femton år senare lyssnar vi fortfarande. Vågen ebbade aldrig ut. Nyare akter som Bombino, Tamikrest och Imarhan hittar ständigt ny publik.
Medan Tinariwen oförtröttligt turnerat världen över har deras hemland i bergstrakterna mellan Mali och Algeriet återigen förvandlats till en krigszon och bandet till ett band i exil. Deras förra skiva Emmaar spelades således in i Kalifornien, i nationalparken Joshua Tree.
Även Elwan bygger på inspelningar från den eran, men slutfördes i en provisorisk tältstudio i södra Marocko. Exakt vad som kommer från var är lite oklart men skivans starkaste partier låter tveklöst som att de kommer ur den nordafrikanska sejouren, musik skapad tillsammans med lokala musiker som med enkla medel lockade fram det bästa i Tinariwens egen musik.
Handklappen, de nakna gitarrslingorna och call-and-response-sången som tillsammans driver musiken framåt på ett påtagligt rakryggat och samtidigt sökande vis.
Bäst av en rad fina spår är den närmast gånglåtsliknande Talyat som studsar framåt med lätta fötter. Sammantaget ändå en något kluven skiva som inte hör till Tinariwens bästa. Men som uppladdning inför deras stundande Göteborgsbesök den 4 mars fyller den alla funktioner.
