För att musik verkligen ska kunna beröra på djupet krävs ett sammanhang. Sångerna, texterna behöver ett ursprung, ett eget rotsystem. Visst kan en begåvad artist underhålla lyssnaren genom att sjunga en "sha-la-la-la-la"-text till en "fånig" melodi men för att marken ska sättas i gungning och själen skakas krävs en gedigen klangbotten.
Har man bara det kan man sedan sjunga i princip vad som helst. Då kan tre minuter och ett "be-bop-a-lula" för alltid förändra riktningen i livet hos den som drabbas.
Alice Botéus, eller Alice B som hon kallar sig på skiva, har sin karta klar. Med debutalbumets elva låtar ristar hon sina berättelser längs Vasagatan och Långgatorna, i Brunnsparken, på Kellys och på CD-centralen. Ja, hela vägen tillbaka till uppväxten i Kullaviks hamn där skivans allra starkaste låt med samma namn utspelar sig.
Det är förstås inga nya miljöer. Håkan Hellström och Henrik Berggren och flera andra har använt samma scenografi för sina låtar och Alice B verkar i samma tradition. Hon kommer förstås att jämföras med dem, på gott och ont. Håkan Hellström är en uttalad förebild, Alice Botéus var elva år när Håkan debuterade med en skiva som liksom den här rev och slet i hur det är att växa upp, slå sig ut och upp. Samtidigt som man brottas med vem man är och vem man vill vara. Det enda man vet helt säkert är vad man inte vill bli och att man ännu en gång kommer att missa sista vagnen hem.
Det finns en intensiv kraft i det där sökandet och jag skulle egentligen kunna rabbla alla låtar på skivan men nöjer med att konstatera att Alice B vänder och vrider på sig själv och sina tankar och känslor. Texterna är romantiska ibland, men alltid skoningslösa. Det är ytterst sällan man hör någon gå så rakt på sak. Det saknas popmusikaliska tricks och omskrivningar. I sina sånger tycks Alice B ointresserad av skyddsnät. Och så tvinnar hon sina ord i vackra, omedelbara melodier som får mig att tänka på allt möjligt från Elliott Smith till tidiga Gyllene Tider.
Här ska också sägas att Alice Botéus har kommit in till studion med sitt råmaterial. Tillsammans med producenten Hans Olsson Brookes har hon sett till att varje låt har fått den utsmyckning den behöver. Det är ett ovanligt lyckat samarbete som bidrar just till sammanhanget som jag skrev om i början.
Sammantaget har Alice B gjort ett väldigt, väldigt fint debutalbum. Om det inte vore så att jag är övertygad om att hon har ännu bättre skivor framför sig skulle jag ha kunnat drämma till med full pott. Men det här är bara början på historien.
Håkan Hellström – Känn ingen sorg för mig, Göteborg
Broder Daniel – Cruel town
