Alcazar – Disco defenders, Rondo, torsdag

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

"Käre Gud, ha förbarmande med dessa stackars göteborgare! De vet inte vad de har att vänta ..." Mörkret vilar över Rondo när rösten tar till orda i en småkul drift med rymdfilm på amerikanska: Pentagon varnar nöjeskrogen för den stundande discoattacken. Men allt är redan försent. Inget kan stoppa de silverglänsande dansarna från att göra entré i ett moln av rök och damm och lysa väg för Alcazar som firas ner i linor från taket.

Från början är scenen draperad med svarta skynken. Alcazar döljer sitt massiva glitter under nedtonade röda overallerna med lila kragar.

ANNONS

Men snart har de slitit av sig sina förklädnader och blottar sina bultande discohjärtan i ett medley med This is the World we live in, Sexual garantee och We didn't start the fire.

Trion är vältajmade och på tå, när de hälsar sin fanskara: "Vi är Alcazar och vi har kraschat ner på er planet för att frälsa er mer disco. Och vi har bara en regel och det är att det finns inga regler!"

Tess Merkel blir först ut med att köra solo, och Car Wash utvecklas till ett snyggt dansnummer där allt från koreografi till rörlig bakgrund klaffar. Men det är egentligen först med egna låten Physical, framförd i mörker med lysande grälla neonfärger som väl fungerande grepp som showen börjar kittla disconerven. Lina Hedlunds fantastiska röst kommer till sin rätt i Never can say goodbye, vilket förlåter ett segt mellansnack om "Andy-Pandy-bandy-pojken" och den första kyssen.

Mellolåten Not a sinner, nor a saint har väl aldrig låtit bättre än så här, framförd med scentekniska överraskningar, smultronröda scenkläder, knäbyxor, kortkorta glitterklänningar med fransar och ett kaxigt saxofonsolo av Peter Zimny.

Bandet är showens allra starkaste kort och klarar allt från Human Leagues tunga revanschdisco i Don't you want me baby, till att tolka Håkan Hellströms Känn ingen sorg i discotakt.

ANNONS

Highway to hell och Du gamla du fria som disco blir mer jävlaranamma än bra ... Disco-Håkan funkar i sammanhanget klart bättre!

Men hur blev det då med den utlovade supershowen? Långt in i föreställningen kvarstår känslan av att det blir mer nummerrevy, om än elegant genomförd sådan, än Disco Inferno, inför den stelt sittande publiken vid Rondos långbord.

Men just när allt känns mer sobert än discogalet samplar Alcazar in Malena Ernman i Singing to heaven. Sedan ställer de sig på borden och lär den jublande publiken discomoves som Pointen, The road och The sliding eye.

I glittriga gulddräkter väljer Alcazar att stämningsfullt avsluta showen med en taggad version av den allra första hiten Crying at the Discoteque. Inklappade för extranummer av ett nu extatiskt publikhav framför de en maffig Stay the night som får golvet på Rondo att skälva i efterskalv långt efter slutackorden klingat ut. Showens eftersmak blir så guldfrasig och pyromantekniskt konfettiindränkt att jag kapitulerar. Blame it on the disco.

ANNONS