Joseph Mallord William Turner, död 1851, Claude Monet, död 1926, Cy Twombly, död 2011. Vad kan dessa döda vita män som nu visas på Moderna museet ha gemensamt?
Det är en utställning som bygger på släktskap, inte påverkan, så skriver curator Jeremy Lewison i sitt matiga katalogförord (och prata om katalog, den är ett praktverk). Ändå finns det ”utseendelikheter” nog mellan verken för att besökarna ska glömma att ställa sig frågan. Atmosfär, vibrerande ljus, vatten, kaos, melankoliskt dunkel. Det är bara att gapa med ögon och mun och ta emot. Men man kan också göra en andra och lite mer undrande runda.
Rent stilhistoriskt möter vi romantik, impressionism och abstrakt expressionism av andra generationen. Men den klassiskt orienterade amerikanen Cy Twombly som under större delen av sitt liv levde i Italien såg sig hellre som en ”romantisk symbolist” än som abstrakt. Konsthistoriens stilkronologi kan vara en grund sak. Målningens motiv och ämne var alltid viktiga saker för honom, visserligen i lika hög grad frambesvärjda genom skrift som motiviskt: namn, klassiska fragment, diktrader, ofta medvetet så otydbara att de i lika hög grad blir gester i det måleriska, drömskt klotter, vattenväxter, förbiflytande gräs.
Också romantikern Turner, vars mest ljusdränkta och upplösta målningar har setts som profetior om det abstrakta måleriet, var angelägen om målningens ämne. Ofta klassiskt och historisk, precis som hos Twombly, även om han också kunde skildra samtidshändelser med något av mytens storslagna mått: parlamentsbranden, döda kroppar som slängs överbord från ett slavskepp.
Katalogen bjuder på en dråplig ögonvittnesskildring av hur Turner dagarna före en vernissage på plats i utställningslokalen färdigställer sina påbörjade men ännu motiviskt vaga målningar, styr dem mot det ämne de ska ha. Mer privat drog han sig inte för att visa sina oavslutade målningar som verk i egen rätt. Motsvarigheten till Twomblys inskriptioner är hos honom de ofta långa titlarna och vanan att publicera dikter i utställningskatalogerna, som för att ge målningarna en extra knuff.
Titlarna till trots förblir många målningar svårtolkade. De dröjer kvar på suggestionens och allusionens fält. Lewison citerar den romantiske poeten John Keats som prisar den ”negativa” förmågan: att vara i stånd att dväljas i osäkerheter, något som förenar Turner och Twombly över seklerna.
Claude Monet är väl då ett självskrivet mellanled, både historiskt och visuellt, hans beundran för Turner är dessutom väl omvittnad. På ett annat plan blir han lustigt nog den som är svårast att skriva in i utställningskonceptet: han som bara ville vara ett öga, måla det han såg, bortom alla förutfattade meningar, ointresserad av tolkning och innehåll och med ett motivval som med vissa undantag kan uppfattas som konventionellt. Det krävs ändå inga övertolkningar för att i många sena målningar läsa in ett medvetet eller omedvetet bearbetande av personliga förluster, av hustru, son, syn.
Motiviskt men med många decenniers mellanrum möts Turner och Monet i London, men mer laddat i Venedig: en lycklig resa som Monet gör 1908 följs av den andra hustruns död och de bara påbörjade målningarna laddas i fullbordandet av en melankoli som visserligen också kan vara stadens egen utstrålning (de finaste saknas dock på denna annars så överdådiga utställning). Vi påminns också nyttigt nog om att impressionisten Monet efter sekelskiftet 1900 sågs med ögon som påverkats av tidens rådande symbolism och uttolkningarna kunde vara (ur vårt perspektiv) överraskande känslo- och stämningsbetonade, något som Monet tydligen inte alls värjde sig mot.
Så det finns mycket på denna utställning, att hänföras av, eller drunkna i – som den franske filosofen Gaston Bachelard har påvisat så är vattnet melankolikerns element framför andra. I en liten målning inbillar jag mig att alla tre skulle kunna mötas, trots att Turner är upphovsmannen: Venedig mot Salutekyrkan, målad under tidigt 1840-tal. Ett pärlemorljust skimmer bara, en rysning, en yttersta fullbordan som samtidigt är på väg att bli en tabula rasa, ett oskrivet blad. Man får lust att vidröra, tillfoga ett spår, eller nej förresten, kanske ändra sig och dra tillbaka handen. Det är nästan ingenting, detta ”nästan” som annars Twombly så ofta är mästare på.
