Ordlös skräck, obeskrivlig fara, Cindy Shermans stora retrospektiv Untitled horrors är ett mörkt glittrande stråk med sprickor av lek, groteskerier och skönhet mitt i det fasansfulla. En visuell cyklon som drabbat Moderna museet, väggarna diagonalt i en frusen explosion och fotografierna skrikande gruppvis, i körer. ”Vi hade aldrig vågat hänga så här om inte Cindy varit med”, säger Modernas chef Daniel Birnbaum, och försöker locka den skygga stjärnan att säga några ord själv. Hon vägrar.
Cindy Sherman är sedan tidigt 80-tal en legendarisk kameleont, ständigt figurerande i sin konst, men aldrig kommenterande. De konstteoretiska tolkningarna av hennes verk är desto fler, och därför känns utställningskatalogens satsning på skönlitterära röster befriande. Konstnären Miranda July skriver ett underbart avundsjukt och varmt brev till Cindy. Sara Stridsberg förvånas över att boken med Shermans bilder inte går sönder, det är som en krälande varelse där inne. Karl Ove Knausgård menar att det är lusten till och skräcken för överskridandet han känner.
Att växa upp på Long Island var enligt Sherman ett ensamt universitet med filmer, tv-serier, reklam och alla dessa glamourösa kvinnor med sina spetsiga tuttar. Hon tillhörde den första konstnärsgenerationen som blev vuxen i en värld av massmedia och som kombinerade popkonst och konceptualism. Under högskoletiden på 70-talet i New York stiftar Sherman bekantskap med performance, en mansdominerad målarkonst, och fotomediet där tiden kunde läggas på idén istället för utförandet. Studiekamraten och pojkvännen Robert Longo märkte hur mycket Cindy tyckte om att förställa sig med smink och kläder, och uppmanade henne att göra ett projekt om detta.
Den svartvita fotoserien Untitled film stills 1977–80 där hon iklär sig kvinnliga klichéer från filmens värld blir startskottet för Shermans karriär. Stilen känns igen från film noir eller b-filmrepertoaren, men det är inga porträtt, snarare ett uppslagsverk över 50- och 60-talets fetischer. Husfrun, vampen, karriärkvinnan, men ständigt i trubbel, a girl on the run, a lady in distress. Sherman ville inte att fotografierna skulle se ut som konst och framkallade dem avsiktligt felaktigt. Nu hänger klenoderna i ett prydligt kluster på Moderna museet. Det enda på utställningen som är klassiskt charmant inleder den kronologiska odyssén in i utlevelsen, samhällskritiken, galenskapen och färgerna.
I kölvattnet av framgången beställde Artforum en bildsvit av Sherman. Hon svarade med Centerfolds/Horizontals, med formatet inspirerat av mode- och porrtidningarnas utvik över mittuppslagen. Men Shermans kvinnor var inte där för att behaga. Introverta och närmast galna ligger de upprivna och stirrar, och Sherman är förstås själv alla dessa kvinnor. Det var en magisk sorgesång som Artforum ställde ut, men aldrig publicerade på grund av debatten som följde. Var inte det här ett bejakande av en sadistisk blick och var hon alls feminist? Efter det slutade Sherman att tala om sin konst offentligt.
Sedan löser berättelsen upp sig i flera spår. Sherman fick erbjudanden från modevärlden och fotograferade sig själv för bland andra Vogue, Harpers’s bazaar och Vanity fair. Hennes foton mynnar ut i lustmord på kläder och skönhet. I rollen som modell ser hon ut att vara dum, arg, utmattad eller utnyttjad.
Sedan gör hon sorti ur bilden och lämnar över till en makaber teater. De medicinska dockorna är styckade, förlänade hår, och arrangerade i våldsamma och sexuella poser, en motivvärld hon delar med Hans Bellmer och Paul MacCarthy. Eller så kan förvandlingen få fritt spelrum utan figuranter. Förruttnelsens landskap breder ut sig i fresker av stora, störande och färgspyende fotografier. Det är dessa träsk av äckel, sex och proteser som Moderna museet fokuserar på och det är där utställningen tyvärr går ner på tomgång.
Nästa upptäcktsfärd ledde Sherman till konsthistorien, med skarven mellan masken och huden fullt synlig gör hon om sig till madonna, hjälte eller drottning. Visar hur bisarr och överdriven barocken eller renässansen var, hur långt från det vardagliga och snälla. Och så följer nutidens furstinnor, bedagade lyxdamer som försöker leva upp till krav på evig ungdom. Shermans neutrala, numera något fårade ansikte befolkar deras värld. Det senaste tillskottet är muralfotografier där hon poserar osminkad i helfigur framför ett tecknat landskap, som en ciceron eller gycklare vid porten till en saga.
Men Shermans saga är uppochnervänd, inochutvrängd. Redan från början saboterades ordningar, eller som Stridsberg skriver, det var foto istället för målarduk, makeup istället för oljefärg och konstnären som modell. När Sherman fotograferar sig själv med hjälp av speglar i ateljén, när hon transformeras till en femme fatale, ett offer, ett lik eller en Caravaggio söker hon aldrig efter en helgjuten berättelse. Det är inte det sanna i historien som berör oss, utan det sanna i känslorna den väcker, sufflerar Knausgård. Med sitt konstnärskap visar Sherman upp glappet mellan förklädnaderna, jaget i ständig förändring och en kultur dränerad på innehåll. Det finns ingen film i Untitled film stills, inget naket i Centerfolds, inget skönhetsdriv i modefotona och inget sex bland dockorna. Hon vill aldrig namnge sina fotografier. De förvirrar, skrämmer och fascinerar, och skapar den mest innehållsrika av berättelser, en vid rymd för tankens frihet.
.
ÄMNET
Cindy Shermans stora retrospektiva utställning Untitled horrors som visas på Moderna museet till och med 19 januari.
SKRIBENTEN
Magdalena Dziurlikowska är kritiker och konstnär och medverkar regelbundet i GP. Skrev senast om Lena Cronqvist.
