Obs bilderna är beskurna.
Obs bilderna är beskurna.

Moderna Museet | Francesca Woodman Om att vara en ängel

ANNONS
|

Titta, jag är en kvinna! Francesca Woodmans blick och vackra kropp på nästan varenda bild. Någon som nyss lämnat tonåren, klätt av sig och förälskat sig i sin attraktionskraft.

Men Woodmans fotografier gör fanfaren av skönhet och nakenhet komplex. I långa serier över hundratals bilder frågar hon vad en blick, en kropp och en kvinna är för något. Hur formas en ung människa när hon bär rastret kvinna över sin mänsklighet? Hela tiden i kontakt med konsthistoria, med surrealism och sin samtids 70-tal iscensätter hon sig själv och tittar djupt in i våra ögon.

ANNONS

Woodman fick rockstjärnestatus i det sena 1900-talets konstvärld. Ett femtiotal separatutställningar, flera böcker och alla tjejer på konstskolorna som ville vara Francesca.

Hon kom från en konstnärsfamilj, beskrivs som begåvad och manisk, men också bräcklig. Tjugotvå år gammal 1981 tog hon sitt liv. Så hela detta mogna konstnärskap är från tiden på olika konstskolor? Mamman säger i en intervju: ”Jag tror Francesca tänkte att hon var bra och hade något att säga. Inte att hon lärde sig och övade.”

Woodman var okänd under sin livstid och sedan har bilderna färgats av självmordet. Fotografierna där en ung kvinna försvinner in i en flagnande tapet, upplöses bland naturformer eller kryper naken genom hålet i en gravsten. De som kände Francesca menar att hon var full av liv och att hon inte ville uttrycka sin depression i konsten.

Moderna museet sammanfattar Woodmans livsverk i en intim labyrint där de flesta bilderna är små och pärlar som smulor genom vita eller hudrosa rum.

Det finns monumentala bilder, exempelvis Study for Temple Project där Woodman frammanar grekisk arkitektur med kvinnor draperade i antikens mode. Eller Zig Zag Study med kroppar och föremål i en lång rad w-former. Några videoverk samsas i loop och ligger nära fotografierna, kärnan i Woodmans konstnärskap, de förtätade bilderna av den nakna kvinnokroppen. Ofta i rivningshus där förfallet blir förföriskt. Ofta med speglar, skuggor och symbolladdade föremål. Detaljerna fångas smeksamt med lång exponeringstid. Ibland är kamerans klick än mer utdragen vilket gör kroppen dubbelexponerad, genomskinlig, oigenkännlig. Gång på gång finns transformationen där, ett jag övergår i andra tillstånd och varelser. Som klangbotten till Woodman presenteras fotografi ur Modernas samlingar, några salar för själsfrändskaper.

ANNONS

På frågan om varför Woodman fotograferade sig själv kom konstnärernas standardsvar: ”Jag är alltid tillgänglig. En modell som ständigt finns där.” Men det handlar också om att berätta sin historia och om äventyret i att utsätta sig för sina egna visioner.

Woodman blir aktör i ett långt drama där kvinnokroppen är konsthistoriens vanligaste motiv. Stöpt i traditionen blir nakenheten okontroversiell både för henne själv och hennes föräldrar. Skillnaden är att rollerna aktivt manligt subjekt och passivt kvinnligt objekt sätts ur spel, hon regisserar själv. Fast, med vems ögon? Blicken är nedärvd från konsten, samhället och männen och samtidigt en revolt, något smygs in under det vackra. Woodman arbetar med klassiska kvinnliga attribut – liljor, ålar som minner om ormar, smala björkstammar och änglavingar – men hon underminerar dekoren genom att aktivt och humoristiskt ta plats mitt bland detta.

En vän till Woodman säger att de gjorde narr av feministerna, men att de själva var feminister. I ett videoverk står Francesca bakom ett halvtransparent papper och skriver sitt namn tvärs över det, sedan drar hon loss pappret i hudflagor och träder fram naken. Är Francesca sitt namn, sin kropp, sin avbild? Till slut river hon pappret och hon lämnar scenen. Det sanna, fullödiga jaget tycks vara omöjligt att nå.

ANNONS

I flera fotografier jämför hon det kvinnliga med det djuriska. Hon går naken på alla fyra runt ett hörn i ett kalt rum och får plötsligt syn på sig själv i en spegel.

Det skulle kunna vara en förnedrande kvinnobild. I stället är den lekfull och mytisk. Ett kultiverat djur går ur grottan, uppsatt hår, ring på fingret, och riktar en frågande min in i spegeln. Francesca sitter hopkrupen iklädd prickig klänning. I den slitna väggen finns ett stort hål. Hon öppnar sin klänning och blottar hud, slickar sig om fingret och tittar gäckande mot oss. Tagen på bar gärning eller har hon väntat länge? Vem är jägaren och vem är bytet? Bilden är full av hål, sår, fläckar, cirklar, det kvinnliga, och så ögonen som håller fast i ett järngrepp.

I New York Daily finns en jämförelse: ”Woodman skapade färre bilder under sitt liv än vad som laddas upp på Facebook varje sekund.”

Hon planerade fotografierna i förväg, skissade, gjorde förstudier, för att sedan ta sin bild. Med enkla medel, sig själv, vardagliga föremål och luggslitna rum fick hon fram suggestiva världar där det som är utan mening får mening och hon lyckades gå på djupet i detta att vara människa.

ANNONS

Stora teman som liv och död behandlas på ett genomtänkt sätt, trots att hon inte fick leva många erfarenheter och bilderna står starka kvar trots att hon avslutade sitt liv för drygt trettio år sedan.

Moderna museet visar en utställning med den amerikanska fotografen Francesca Woodman (1958–1981). Under några intensiva år fram till sin för tidiga död skapade hon en samling fascinerande fotografiska bilder som varit föremål för flera stora utställningar under de senaste åren.

Magdalena Dziurlikowska är kritiker och konstnär och medverkar regelbundet på GP Kultur. Recenserade senast utställningen Efter Babel / Poesin kommer att göras av alla! / 89 plus på Moderna museet i Stockholm.

ANNONS