När den strålande nyheten om att Bob Dylan tilldelas Nobelpriset (många talar felaktigt om ”vinna”) sitter jag just och läser en nyöversättning av senromantikern Heinrich Heines poesi, han som bland annat skrev Sångernas bok, lade textgrunden för romanskonsten vilket har resulterat i en 7000 tonsättningar.
Heine var sin tids Bob Dylan och Dylans version av sångernas bok har säkert lika många musikaliska versioner om inte fler. För några år sedan fick Dylan frågan om sin favoritpoet – Robert Burns var det överraskande svaret, skotten som inspirerades av folkvisan. Men allt hos Dylan är i rörelse så namnen skiftar liksom uttrycken. Det är själva den musikaliska livsnerven: Förvandling.
Med priset till Bob Dylan åstadkommer Svenska Akademien två genidrag.
Man anknyter till lyrikens urgamla tradition som sånglyrik, att ord kan framföras till musik. Sånglyrikens rötter är djupast tänkbara, de når ända ner i den urgrekiska myllan och sedan fortsätter det med provensalska trubadurer, renässansens madrigaler, med psalmdiktning och operakonst och vidare fram till 1900-talets populärmusik. Sånglyriken är helt enkelt lyrikens förutsättning. Väl där i 1900-talet väntar då nästa drag.
Priset till Bob Dylan handlar om att han mer än någon annan förvandlat populärmusiken till en genuint litterär konstform av folkliga berättelser med djupast tänkbara kärlek och originalitet, med ord- och musikformer som spänner mellan traditioner och som spetsas i ungdomen av poetisk modernism.
Ingen annan har i vår tid präglat låtskrivandets utveckling lika varaktigt och under så lång tid som Bob Dylan, men till det kommer att vi hela tiden får förändra bilden av hans musik. Bara för att på köpet få syn på 1900-talets populärmusik i dess fulla vidd.
I dag kan flera generationer som lyssnat på Dylans sånger börja tala om dem genom en personlig receptionshistoria: detta och detta bildade ett soundtrack till mitt liv! Vem kan inte citera Dylan? Hans samlade sångskatt bildar ett svåröverskådligt bidrag till 1900-talets kultur – eftersom det är ett lika musikaliskt som litterärt verk.
En sång som Like a rolling stone blev sextiotalets dylanska huvudnummer (vid sidan av Mr Tambourine man och Blowin’ in the wind). Den sången från 1965 – som Greil Marcus skrivit en hel biografi om – brukar betraktas som Dylans stora statement och självständighetsförklaring. Den var ”födelseskriet för en ny konst”, skrev den tyske litteraturprofessorn Heinrich Detering i en fin liten bok. Dylan lämnade identiteten som folkmusiker för att bli rockmusiker. Och vidare: Don’t look back var ju titeln på D A Pennebakers film från turnén det året.
Det intressanta är dock att Dylan med framåtpekande konsekvens också är den som ser bakåt och med tiden ser allt längre bakåt. Han förblir inte bara ett ungt och tidspräglat generationsgeni utan ett konstnärskap växer successivt fram. Han förvandlas till en transformatorstation för musikalisk tid. Det vill säga för de sångtraditioner som också är berättartraditioner och som ger honom förutsättningarna för den personliga förnyelsen. Så slipper han ständigt ut ur den ständigt lika giriga och manipulativa underhållningsfabriken.
Och efterhand kommer då den egna låtkatalogen att ideligen nytolkas av honom själv, vilket inte minst är fascinerande – som i hans underbara sommarkonsert i Trägårdsföreningen härom året där allt var fjäderlätt nynnande men oerhört precist i alla omsorger.
Vid en första anblick bildar Dylans verk en fem decennier lång reseberättelse. Den löper längs Highway 61 från ”North Country” till söderns Mississippi och från Woodstock i öst till Malibu i väst. Den kulturella kartan bildar också en bildningsroman – från att vara en ”folkie” 1962 i Woody Guthries blekta bomullsskjorta till en cool rockpoet i solglasögon och prickig skjorta till en älskvärd och lite reserverad country gentleman vid Nashvilles himlarand 1969 – redan då var självförvandlingen en livsprincip.
Resan genom ett lika verkligt som mytologiskt Amerika är förstås naturlig för en sångpoet som återkommer till vagabondens spruckna drömmar. Dylan samlade ett block av folklig erfarenhet från det förmoderna USA, från inbördeskriget till den stora depressionen som han traderade och stöpte om. Men i sextiotalet är han avantgardisten som förkroppsligar uppbrottet med en snart mörkt glittrande frenesi, långt senare återvänder han till urlandskapet.
Om vi följer nämnde Detering. Dylan skapar det första konceptuella albumet (Bring it all back home 1965), det första dubbelalbumet (Blonde on Blonde, 1966) och den första egentliga (och ofta parafraserade) rockvideon (Subterranean Homesick Blues, 1965). Han låter en muntlig kultur omslutas av en litterär skriftkultur där dikterna packas av gåtfulla bilder och nästan biblisk profetism som gjorde namnlånet från poeten Dylan Thomas rättvisa. Som i en låt som It’s alright, ma (I’m only bleeding): ”Darkness at the break of noon/ Shadows even a silverspoon/ The handmade blade, the child’s baloon/ Eclipses both the sun and moon/ To understand you know too soon/ There is no sense in trying”. Sådana rader ristas bildligen in i en ung människan hjärta och sitter kvar längre än en tatuering.
Nu är det mer än ett halvsekel sedan Robert Zimmerman debuterade (1962) under artistnamnet Bob Dylan. I dag är hans verk en formidabel jukebox. En gång slog han rot i Alan Lomax Folksongs of North America och i radiokanalernas rockrepertoar. Som talkshowvärd i Theme time hour på 2000-talet verkar hans sångminne närmast outtömligt.
Det finns knappast några musikstilar som Dylan inte införlivat från folk till rock till country – deltablues och rockabilly, swing, anglo-iriska ballader och nytestamentlig gospel, latinrytmer och blandad Americana… barnvisor och arbetssånger, men rätt igenom mycket hörs en rockbluesig roots-ådra där rösten växer från folktenorens en gång så nasala stämma till en alltmer grusig gammelmansröst. Denna väldiga röst, hans viktigaste instrument, genomtränger allt. Den är klarvaken och sömngångaraktig, som om han sjöng om en annan värld eller just var på väg dit, påpekar Detering. Det är en karaktäristik som består.
Dylans sångbok spelar inte bara mellan muntlig kultur och skriftlig utan viktigt nog också mellan självförlust och självskapelse. Musikens berättarkonst blir till en scen för rollspel och själva den kemiska formeln är som hämtad från Rimbauds berömda skådarbrev: Jag är en Annan. Dylan luffar genom den amerikanska sångboken genom att omdana den med skiftande alias men en och endast en signatur.
Det vill säga – han sätter på sig sin ”Dylanmask” och uppfinner sig själv på nytt. Han är inte bara clownsminkad som 1975 utan lockar också till romantiska projektioner: protestsångare, rebell, predikant, poet och rockstjärna. Han är en drifter och renegat, syndare och nyfrälst, en komediant och en bluesman. Huck Finn, Billy the Kid – ”Judas”.
Det betyder att han skapar sig själv en magisk teater på ständig turné. På det viset är han också en klassisk trickster – narren som bryter med reglerna, en ”Jokerman” eller som det förklaras i den apokalyptiska All along the watchtower med dramatisk förtätning: ”There must be some way out of here, said the joker to the thief.” Dylan spelar båda rollerna, han är sina dubbelgångare och flyr in i sina nya namn. Man kunde då travestera en rad från den åldrade William Butler Yeats: Vem kan skilja sångaren från sången?
Dylans album får dessutom karaktären av diktböcker. Det blir tydligt efter det revolterande sextiotalet, från Bring it all back home (1965) till Blood on the tracks (1975) och den formidabla Time out of mind (1997). De diktalbumen visar steget in i rockmusiken från folkmusiken, den traumatiska skilsmässans blodsmak och till sist åldrandets sorgesyner.
Har vi sett denna ihärdiga jag-förvandling mellan liv och dikt kvarstår ändå frågan om Dylans genistrukna motsägelser. Han är ju i sin livslånga metamorfos en pådrivande modernist och i sin växande sångskatt alltmer en urbota traditionalist. Någon skulle säga avantgardist i sextiotalet, en rockstjärna i sjuttiotalet, nykristen och på dekis i åttiotalet (”ungefär lika hip som general Franco”, enligt Michael Gray), en traditionernas flertydige återbrukare med 2000-talets sena skördetid som bara tycks fortsätta och överraska (senast med Sinatratolkningar).
Vad Dylan åstadkom under sina första decennier är totalkommenterat av dylanologin. Mer intressant är att se riktningarna i det konstnärskap som tog en början med Under the red sky (1990), Good as I been to you (1992) och bluesen i World gone wrong (1992) och som sedan kröntes av en suveräna trilogin Time out of mind (1997), Love and theft (2001, utgiven 11/9) och Modern times (2006) som fick en förunderlig retroaktiv summering i Tell tale signs 2008.
Dylan följer hjulspåret – the groove – i ett åldrigt landskaps sånglinjer om sorg och kärlek. Series of dreams. Och det går framåt i nya hybridformer för konstnärlig autenticitet. Precis som förr är ”traditionals” kringflytande texter och återvändande ackordföljder som ger ordet musikalitet och pregnans. Vi hör det historiska djupet från Charley Patton, Mississippi Sheiks, Howlin’ Wolf, Blind Willie McTell och andra.
Den lantliga bluesen står för ett sånglyriskt känslospektrum mellan brandröd horisont, svart natt, kall jord och ett uråldrig släpljus. Dirt road blues. Här finns ett igenkännande av bluesens metafysiska grundkänsla samtidigt som de gamla sångerna fått en ny inneslutning av en omisskännlig röst.
Dylan inventerar nu inte ett arkiv, han förvandlar det med hjälp av en radikal intertextualitet, en citatkonst där han kan aktualisera det förflutna för morgondagen. Det är Time out of mind och ändå Modern times. Ändå finns inget artificiellt i denna konstfullhet utan en säregen individualism som är djupt förtrogen med själva musikalitetens oförstörbarhet. Sånglinjerna från det förmoderna Amerika fram till depressionen och vidare återuppstår så med en förstulet leende, med en stark känsla för det sannfärdiga och igenkännbara i människoskildringen.
Världen är elementär i dessa diktalbum av ekon och parafraser där Dylans röst svävar över allt som anden över vattnet. Livskänslan är skuld och försoning, klagan och förlösning, värme och förlust – arkaism vävd samman med nutid. Producerat av en viss ”Jack Frost”. Bob Dylans egen kommentar 1997 är demaskerande enkel: ”Sångerna är mitt lexikon och min bönbok. Jag tror på sångerna.”
