Allt medan mina kollegor på landets större kulturredaktioner skriver jättestort uppslagna hyllningsartiklar av företagsekonomen Mikael Holmqvists tjocka bok Djursholm. Sveriges ledarsamhälle, försöker jag få kläm på vad det är som inte stämmer.
Varför, till exempel, väljer en professor i företagsekonomi att ge ut fyra års omfattande etnografiskt fältarbete – hundratals timmars deltagande observationer, 207 formella intervjuer, otaliga informella samtal och intervjuer, ett flertal enkäter, analyser av statistiskt material och litteraturstudier – i form av 700 sidor ganska löst sammanfogade tankegångar nästan, med undantag för förordet, utan teori och analytiska reflektioner?
Och hur ska jag tolka det han menar sig ha sett under sina fältstudier, när han börjar med att i förordet redogöra för att utgångspunkten för studien varit att ”Djursholm kan ses som ett ledarsamhälle” och att undersökningen problematiserar hur ”djursholmare formas till ledare genom vissa konsekrerande praktiker, ceremonier och ritualer; och hur djursholmare i sin tur, genom sina unika handlingar och beteenden, strävar efter att återskapa de normer och värderingar som är unika för det samhälle de lever i.”
Problemet med ett sådant angreppssätt är ju att allt som Mikael Holmqvist kan iaktta i Djursholm, denna burgna stockholmsförort, kommer att bli exempel på utgångspunkten, det vill säga att Djursholm är ett ledarsamhälle som ”på ett systematiskt, ambitiöst och engagerat sätt som knappast finner sin motsvarighet någon annanstans i landet, och kanske heller inte utomlands, konsekrerar sina invånare till ledare.” Och istället för att använda de undantag och motsägelser som också finns i det rika materialet för att problematisera, utmana och fördjupa olika tankegångar, så blir de på något paradoxalt sätt också exempel på huvudtesen: konsekreringen av ledare.Så kan till exempel i ett avsnitt skolornas pedagogik beskrivas som helt fokuserad på det intellektuella och akademiska, för att i ett annat framställas som inriktat på social excellens. Ibland är föräldrarna frånvarande och helt upptagna med sina egna karriärer. Ibland curlar de sina barn, skjutsar och lämnar och kommer mangrant på föräldramöten.
Begreppet konsekrera betyder ungefär ”heliggöra” eller ”erkänna”. Holmqvist närmar sig det från ett sociologiskt håll, bland annat genom Pierre Bourdieu, som definierar konsekrering som en dubbelverkande process av erkännanden. Någon/något konsekreras genom att få erkännande i form av exempelvis positiva omdömen eller priser. Någon annan konsekrerar genom att ge sådana erkännanden. Den eller det som konsekreras tillskrivs ett högre värde, men också den som konsekrerar får ett högre värde genom att vara så betydelsefull att hen har möjlighet att konsekrera någon annan.
Holmqvist håller konsekvent fast vid sitt synsätt: Djursholm som ledarsamhälle handlar om en plats där invånarna upphöjs till ledare – genom allt från områdets stolta historia till de sociala normer som föreskriver att man ska vara vältränad, trevlig, målinriktad och absolut inte för privat eller känslosam. Det jag inte får grepp om är vem som är subjekt i den här processen. Är det själva villasamhället som konsekrerar sina invånare? Eller är det invånarna som konsekrerar både sig själva och platsen? I en passage konstaterar Holmqvist att ”Djursholm är alltså inte bara en unik plats, det är framför allt en representant för en viss livsstil.” Där är Djursholm helt klart framskrivet som subjekt. Men hur är Djursholm subjekt? Visst, Holmqvist sätter nästan likhetstecken mellan Djursholm och det Bourdieuska begreppet ”habitus”, men det är väl egentligen precis det Bourdieu menar med sitt ”habitus”: det vill säga att de värden och uppförandenormer som präglar vår uppväxt ristas in i våra kroppar och själar för – i de flesta fall – resten av livet. Det gäller arbetaren, det gäller klassresenären och det gäller, förstås, den överklass som reproduceras i boende- och utbildningsmiljöer som de som kännetecknar Djursholm.
Och allvarligt talat, när Holmqvist i avslutningen skriver att Sverige möjligen är på väg att utvecklas från meritokrati till konsekrati, att formella meriter håller på att förlora i värde gentemot sådant som social begåvning och estetisk attraktionskraft; då börjar det mullra i mitt inre. För det är ju inte så att det här är något nytt eller bara handlar om studieresultat, livsstil eller moralisk excellens. Ytterst handlar det ändå om pengar. Det är för pengar människor köper sig ett 30-miljonershem i Djursholm eller ett tiomiljonershem i närheten av 30-miljonersvillorna. Det är för pengar de inreder sina hem, anställer barnflickor, sysselsätter sina barn i ridskolor, tennisföreningar och golfklubbar. Och det är med rumpan väl förankrad på dessa pengar och det kulturella kapital som de både skänker och gör möjligt att köpa, som djursholmarna kräver att bli lyssnade på och vägrar att inordna sig i regelverk som gäller för alla andra invånare i det här landet.
Mikael Holmqvist har uppenbarligen ett fantastiskt material, men själva hans utgångspunkt i kombination med den massiva textmassan gör det svårt för läsaren. Om han ändå använt sig av den teori som han emellanåt snuddar vid! Ett genusperspektiv hade helt klart berikat analysen. Pierre Bourdieu använder sig ju faktiskt av två sorters konsekration: karismatisk och institutionell, vilket också kunde bidragit till att sortera i begreppen. Och tänk vad mycket som skulle kunna belysts om Holmqvist verkligen applicerat sociologen Erving Goffmans dramaturgiska analytiska synsätt (inte minst frame, front- och backstage) på sitt material, i stället för att som nu bara garnera texten med några sådana referenser. En hel del hade nog också kunnat klarna om han kontrasterat sin djursholmsstudie mot sina tidigare undersökningar av arbetsmarknadens motsatta sida: de som jobbar i skyddade anställningar inom Samhallföretagen.
Eller om det åtminstone funnits ett index …
Ämnet
Företagsekonomen och professorn Mikael Holmqvist har bedrivit omfattande fältstudier och samlat in ett rikt material om Stockholmsförorten Djursholm. Han definierar en plats där invånarna upphöjs till ledare, men det är oklart vem som är subjekt och objekt i processen menar GP:s Ingrid Bosseldal.
Skribenten
Ingrid Bosseldal är kulturskribent och lärare och medverkar regelbundet på GP kultur. Recenserade senast Margaret Atwoods MaddAddam .
