Merete Mazzarella, professor emerita i nordisk litteratur, kritiker, kolumnist, stridbar och hyllad finlandssvensk författare, skriver återigen om åldrandet i Solkattens år.För fem år sedan skrev hon Resa med rabatt. Om konsten att vara pensionär och än tidigare i Då svänger sig sommaren kring sin axel, också den om åldrande. Ämnet är outtömligt. Hon skall fylla 70 i början av essäboken Solkattens år. Det börjar bli bråttom i livet. Det gäller att inte skjuta upp något som känns angeläget att göra.
Att skriva essäer är en konst och hon behärskar den – de må sen handla om barnbarn, åldrande, identitet, otrohetens lockelser, läsande, skrivande eller litteraturhistoria. Titeln då? Den solladdade katten är en produkt av den globaliserade världen, säger hon, köpt i San Francisco, tillverkad i Japan, hemförd till Finland. Nu står den i Mazzarellas och hennes make L:s hem.De gifte sig för några år sedan. Han änkling, hon gift, men skilde sig när kärleken drabbade, därför skriver hon om deras och om andras kärlek sent i livet. Vardagliga berättelser, kärleksfulla.De promenerar, samtalar, de arbetar – han filosof, hon en skrivande människa. Vad skulle jag annars göra? De reser ut i världen, hon till ex-mannen i Uppsala ibland.
Texten – klok förstås – flyter med den bildade människans självklarhet och med associationer till litteraturen och historien. Vardagliga berättelser (hon älskar att hänga nytvättade lakan) blandas med reflexioner kring samhällets syn på gamla människor.Hon skriver om den värld där talibanerna finns, där Syrien bombas sönder och människor flyr. I den sömnlösas vargtimme larmar hjärnan med tankar om nationalism och demokratibegrepp.Hon saknar nog det 70-tal då det ännu fanns framtidstro och en tro på människans godhet.
Merete Mazzarella strävar efter att skriva lättillgängligt, säger hon, och skriver så.
