Mellon mer av "kolla, konstigt" än "look and feel"

Lindqvist om storytelling i schlagerfestivalen.

ANNONS
|

Det var längesedan det bara var låtarna som tävlade i Melodifestivalen. Om det ens någonsin varit så. Länge var det ändå artisterna som gjorde upp om platsen i europafinalen. Numera räcker det inte med en bra låt och en begåvad artist. Eller för att vara helt ärlig - man behöver inte mer än en hysad låt och någon att ställa på scenen. Det som däremot krävs är en bra historia.

I dessa tider vet vi, milt uttryckt, att den inte måste vara speciellt väl underbyggd. Men ju enklare och lättbegripligare desto bättre. Berättelsen ska gå att pitcha på under tio sekunder enligt modellen "Vet ni vad som hände häromkvällen? I Sverige? Sverige!" Det finns numera inte en politisk idé, ett varumärke eller en bil på byggd på Hisingen som säljs utan storytelling. Så varför skulle Melodifestivalen vara annorlunda. Det är därför vi ska titta på de där korta introfilmerna inför varje bidrag. Det har handlat om allt från Jasmine Kara och hennes erfarenheter från BUP, till Mariettes frihetskänsla i snowboardbacken till att vi får följa med när Roger Pontare grillar falukorv vid en fjällsjö och hem till Charlotte Perrellis och hennes som barn som sade "bajs!" i tv. Inför kvällens deltävling kan vi läsa om Axel Schylströms olycka på banvallen och Juha Mularis kriminella bakgrund. Möjligen ett något cyniskt sätt att snabbt etablera artister som vi inte har någon relation till sedan tidigare.

ANNONS

Sedan gäller det att föra vidare historien upp på scenen. Något som SVT uppenbarligen anses vara duktiga på med tanke på att evige festivalgeneralen Christer Björkman värvats till Eurovision i Kiev. Väl där ska han ansvara för det som på Mello-språk kallas "look and feel", vilket som alla vet i praktiken handlar om LED-skärmar, pyro. eld, vajande fanor. Och givetvis den outtröttliga old school-fläkten som alltid ska packas med när Mellon far land och rike runt.

Även om tekniken imponerar är det besvärande svårt för Björkman & Co att överraska när det kommer till den visuella berättelsen på scen - "look and feel." Pontare får sin eld, Loreen sina flaggor och när Sara Varga och Juha Mulari ska sjunga sitt relationspekoral kommer de givetvis hålla varandra i handen för att illustrera vilken intim låt de har. Förutsägbart så det skriker om det. Å andra sidan kan det snabbt bli ansträngt och kännas sökt när produktionen försöker hitta på något nytt och helt utan anledning placerar stackars Robin Bengtsson på ett rullband eller sätter ett gäng skrikiga snubbar i folkabil. Då blir det mer "kolla, konstigt" än "look and feel".

ANNONS