Matens makt: En bok om matens viktiga roll i världspolitiken

När jag var liten rådde strängt förbud mot skräckfilmer hemma, eller snarare ett strängt förbud mot att jag och mina systrar skulle utsättas för dem. Ett undantag skiner i minnet, och det är när pappa en sen söndagskväll lät mig stanna uppe och se b-skräckisen Ormen och regnbågen från 1988. Antagligen tänkte han att filmen, med sin oinspirerade

Bill Pullman i huvudrollen och den mediokra storyn om voodoopräster, zombiefår och märkliga örter som kunde förvandla människor till levande döda, var alltför fånig för att hans brådmogna sjuåring skulle ta något intryck.

Han hade förstås fel. I veckor framöver vägrade jag att äta oregano och andra synliga kryddor, för hade man väl fått zombiematen i kroppen fanns ingen återvändo. Och soppa, det gick över huvud taget inte att ha på bordet. Inte efter scenen där en hand plötsligt skjuter upp ur tallriken, på jakt efter Bill Pullmans strupe …

Leif Mannerström har sitt eget kulinariska skräckscenario. Och det är ett betydligt mer realistiskt sådant än mina tre decennier gamla skräckfantasier.

– Jag menar, bomber och sprängämnen i all ära, men tar man in fel kock … han kan slå ut hela Europa. Det är väl hur lätt som helst att lägga i något i såskannan så att varenda jävel trillar av pinn, säger han.

Insikten kom när han tillredde maten till Europas regeringschefer och USA:s president inför EU-toppmötet 2001. Secret Service var nära inpå kockarna, och skakade på huvudet åt svenskarnas naiva inställning.

– Vi borde ju veta egentligen. I Sverige har vi ett rätt trist cv, med Erik XIV som dör efter att ha ätit förgiftad ärtsoppa, och kung Adolf Fredrik som pressar i sig fler semlor än hans kropp klarar, säger Britt-Marie Mattsson.

Tillsammans har de, köksmästaren och journalisten, skrivit boken Matens makt i vilken de redogör för hur matbordet har använts som politiskt verktyg genom historiens gång.

Exemplen är otaliga. Bland annat berättas det om segerbanketterna som anordnades på medeltidens slagfält för att förödmjuka motståndarsidan, Sovjetledningens massiva bjudningar för journalister och politiker medan landets medborgare levde i misär, och amerikanska presidenten Franklin D. Roosevelts upprördhet över att hans hustru inte förstod att servera mat som passade den fria världens ledare vid besök från andra statsöverhuvuden.

”Jag har kommit till en punkt där min egen mage gör uppror”, skrev Roosevelt till hustrun. ”Det hjälper verkligen inte upp mina relationer med representanter för utländska regeringar. Jag bet två av dem idag.”

Där vi sitter i restaurang Kometens bekväma soffa ber jag de två vännerna, som känt varandra 35-40 år, att berätta vilken genre boken tillhör. Är det idéhistoria? En essä? Eller rentav en handbok för någon som vill vinna fördelar med sin kokkonst?

– Det är väl en kombination av kokbok och berättelse, säger Britt-Marie. Ett återkommande samtalsämne som vi har haft under vår långa vänskap är maten, och vi har kunnat sluta oss till, som erfaren krögare respektive utrikesreporter, att den har en enorm betydelse i alla de här officiella sammanhangen. Man kommer inte undan den. Så förra nyårsdagen sa plötsligt Leif: Hur ska det bli med den där boken som vi alltid pratar om? Ska den komma ut nån gång? Vi börjar i morgon, sa jag. Andra januari, då var vi pigga och glada.

Leif skrockar.

– Ja, det tar en dag efter nyår vet du.

– Och det finns ju så mycket, så oerhört mycket att ta upp, från lättsamma saker som Lyndon B. Johnsons texmex-kvällar i Vita huset, till fruktansvärda händelser som svältkatastrofen i Nordkorea. Vi har sett en hel del, både hemskt och roligt, och träffat många av världsledarna – därför finns det också mängder med anekdoter i boken. Man kan säga att den är skriven som ett samtal mellan mig och Leif. Det är såhär vi pratar med varandra.

När jag själv funderar kring mat och makt, är det Ed Milibands fall som först gör sig påmind; kanske för att det var så nyligen. I fjol började ett fotografi spridas föreställande labourledaren Miliband som, med extremt tveksamt bordsskick, tryckte in en baconsmörgås i sin mun. Bilden blev en så kallad viral succé, vilket innebär att den delades och hånades i ett rasande tempo i pressen och på de sociala medierna. Det dröjde inte länge förrän den fick epitetet ”historiens sämsta valfoto”, och Ed Milibandsförsvar att ingen, inte ens en politiska ledare, kan äta baconsmörgåsar med värdigheten i behåll räckte föga som argument. Han förlorade valet.

Samma år uppmärksammade brittiska medier hur Milibands huvudmotståndare, premiärminister David Cameron, åt en varmkorv med kniv och gaffel.

Millibands tragedi har inte kvalat in i Leifs och Britt-Maries bok – någonstans måste man ju sålla, och konkurrenter i det brittiska kapitlet var giganter som Winston Churchill och Margaret Thatcher – men hans goda vän, Stefan Löfven, skymtar i alla fall förbi i en scen som kanske mer än tillräckligt visar matens politiska sprängkraft.

– I samband med tjafset om restaurangmomsen ringde jag Löfven, det var innan han var statsminister, och sa att vi borde ha ett möte om det. Han skojade lite och sa att han kunde komma till Göteborg bara jag lagade fläskpannkaka – och jag tog honom på orden. En riktigt vällagad fläskpannkaka gjorde jag, och han kom hit till Kometen nästa onsdag. Vi satt här och diskuterade, vid det här bordet här bakom. Han drack iskall mjölk till och tyckte att det var kanon. Det blev inte heller någon höjd restaurangmoms när de rödgröna tog över. Jag ska inte säga att det berodde enbart på det. Men vem vet, säger Leif.

– Han blev förvånad, för han trodde att du bara serverade finmat, säger Britt-Marie.

–Och jag tyckte jag var otroligt roligt, att kunna bjuda på något så enkelt men ändå gott, säger Leif.

Vad är det då med en måltid som gör att man släpper garden och blir mer välvilligt inställd till den andre?

– Tänk nu att vi är bjudna på något, vi ska ha förhandlingar, säger Britt-Marie Mattsson. Vi kommer för att föra fram våra positioner, men det vill ju de andra på banketten också göra med sina. Om de gör en väldigt vacker taffel som visar att de har ansträngt sig, om de visar handflatorna och inte den knutna näven, så blir man i regel glad av det. För potentater kan det räcka med något så enkelt som att dukningen går i ens nations färger.

Och hur är vi i Sverige på att spela med maten?

– En som är enastående är kungen. Han förstår sig på mat, är intresserad och ser till att bjuda på ordentligt god mat utan att den blir överdådig; dessutom gjord på svenska råvaror. Men politikerna är det sådär med, säger Leif Mannerström.

Han fortsätter:

– För att ta bara ett exempel kan jag nämna när jag bjöds in av dåvarande jordbruksminister Eskil Erlandsson för att diskutera den svenska gastronomin tillsammans med en samling andra experter och politiker. Vi satt och pratade och pratade, och så sa han: Ja, nu ska vi ta en liten fruktpaus. Då hade man gjort en fruktbuffé, och vet ni, jag kände inte igen en enda frukt som låg där. De såg ut som handgranater allihop. Utländsk frukt, på ett möte som ska handla om svensk mat. Man tänker inte till. En sån gubbe tar jag inte på allvar.

Tobias Holmgren

livsstil@gp.se