Många skriver sina memoarer som ett äreminne över sig själv. När den karibiska författaren Maryse Condé, som brukar figurera i Nobelprisspekulationerna, drar sig till minnes i Livet utan masker är det av ett annat skäl. Hon förkastar varje form av förskönande och parafraserar Rousseaus Bekännelser: ”jag vill för mina likar framställa en kvinna i naturens fulla sanning”.
Barndomen på franska Guadeloupe under andra världskriget hastar hon förbi, kanske för att hon redan ägnat den ett antal självbiografiska essäer. Frikostigare är hon med hågkomster från en ungdomstid präglad av uppbrott och svek. Då hon som 16-åring far till Paris för att studera är det i tron att hon ska bli betraktad som den fransyska hon lagligen är. Istället får hon veta att hennes hud har en avvikande färg. Hon möter négrituderörelsen och speglar sig i diskussionerna kring en svart identitet bortom kolonialismens deformerande inflytande. Snart ska hon erfara en dubbel utsatthet när en man brutalt lämnar henne med ”en mage”. Med bister ironi citerar hon John Lennon, “woman is the nigger of the world”.
Ofrivilliga graviditeter, fattigdom och rotlöshet gör att Condés liv ofta är kaotiskt och de fyra barnen biter på naglarna och lider av mardrömmar. Hon erkänner rakt av att hon varit för upptagen av inre och yttre demoner för att ha kunnat vara en bra mamma.
Som så många västindier tar hon sig till Afrika för att konfrontera någonting ouppklarat. Och här i 60-talets revolutionära Västafrika föds författarskapet ur hennes egna dramatiska upplevelser och intellektuella och politiska uppvaknande. Den kärva sanningssökaren ägnar sig dock inte åt något romantiserande utan går i närkamp med kontinentens motsägelsefulla aspekter och det utanförskap hon känner när hon tackar nej till att assimileras.
Denna rått öppenhjärtiga och djupt engagerande upptäcktsresa fungerar utmärkt som ingång till Maryse Condés rika författarskap, för den som inte redan är infångad.
