Martin Jonols | Biljana är inte kär!

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Att läsa ungdomsromaner om barn i ungefär ens egna barns ålder kan fungera som terapi. Det där som får en själv att se ut som en ledsen hund, blir en erfarenhet att dela med andra föräldrar. Och det där barnen kallsinnigt öser över en, är inte bara något som pågår i det egna köket, utan uppenbarligen också i andras.

Men det är förstås inte vi föräldrar som är de tänkta läsarna för böcker som Biljana är inte kär eller Ingrid Olssons Långtifrån liten – utan unga i samma ålder som huvudpersonerna Biljana, Linnéa och deras kompisar. Det vill säga flickor – och kanske pojkar? – i elva-tolvårsåldern, balanserande på den där randen mellan barn och tonåring, liten och stor, som skär rakt igenom en förvirrad tillvaro där man ena dagen leker med sin bästis och nästa dag hänger med polarna i centrum.

ANNONS

Det är helt klart en sorts bruksromaner också för den unga läsaren, ett igenkännande möte med andra som också vacklar omkring i identiteten. Både Ingrid Olssons Linnéa och Martin Jonols Biljana drabbas av att forna bästisarna börjar hänga med andra, mer coola tjejer (och högstadiekillar). Och själva har de att ta ställning till vem och vad de vill vara i den här processen – och vad föräldrarna tillåter dem. Båda romanerna fyller sin funktion, men skildringen av starka Biljana är helt klart roligast.

ANNONS