”Det händer aldrig mig.” Tanken är på något sätt en av grund-valarna i tillvaron, en tro som måste finnas för att en ska klara sig. Det där hemska, det händer aldrig oss.
Men det gör det ju.
Död, sjukdom, förlust …
Marit Sahlström har i sin närhet upplevt anorexi, psykisk ohälsa och självmord. Och runt mig faller världen är för den skull inte helt självbiografisk – men det är lätt att tänka sig att många situationer, känslor och frustrationer är självupplevda.
FYRA SYSTRAR OCH en idyllisk uppväxt i en liten by, en kanin som husdjur och föräldrar som älskar varandra. Ändå händer det onda. Gång på annan. Det finns ingen tröst i att den som drabbats en gång skulle vara förskonad från fler sorger. Livet fungerar inte så. Hopplös-heten ligger nära men familjen kämpar. Även för läsaren blir det lätt att tappa kraft.
Sahlströms debut är tung läsning, men skriven med lätt hand. I mörkret finns, tack och lov, ljusglimtar. Familjens kärlek är ett sammanhållande kitt, en stark kraft.
ETT, DEN ÄLDSTA systern, försöker stå stark i kaoset, när världen omkring rasar. Hur ska hon kunna leva normalt när inget är normalt? Hur gå vidare när det värsta händer? Starkast är ändå skildringarna av anorexin. Hur den drabbade blir någon annan, omvärldens oförstånd och vårdens inkompetens (har den minskat sedan den mobil-telefonlösa tid där handlingen utspelar sig?), de anhörigas maktlöshet och skuld. Och hur de skuldbeläggs: lösningarna eller orsakerna är sällan så enkla som vi önskar.
Ett själv ser sitt liv försvinna, har ingen chans att bli den som det var tänkt. Och hon känner Odjuret lura i skuggorna, ge sig på hennes älskade en efter en. Grova hårstrån på en dörrkarm, en stank av ruttet kött och urin. Kanske finns det något mer, kanske är Odjuret ett sätt för henne att hantera och rationalisera det som händer.
OAVSETT GER DET romanen mer kraft. Liksom avsaknaden av namn. Att systrarna heter Ett, Två, Tre och Fyra gör allt kliniskt men samtidigt mer allmängiltigt. Som sorg och smärta – universellt men individuellt. Liksom överlevarens envishet och hopp, som Sahlström trots allt förmedlar.
