Sir Roger Casement räknas till de stora martyrerna i den irländska frihetskampen. Men hans status ska ha varit problematisk på grund av homosexualitet och anklagelser om pedofili, detta föranlett av de så kallade Svarta dagböckerna som blev kända när Casement hade en dödsdom hängande över sig för högförräderi. Var dessa bekännelser bara förfalskningar av myndigheterna? Handstilen var Casements, om man ska tro Encyclopaedia Britannica. Men om man ska tro på den hypotes som Mario Vargas Llosa arbetar efter i sin roman Keltens dröm så var innehållet endast till vissa delar upplevt och till stora delar fantasier.
Så Casement var hjälte och förrädare, en representant för höga moraliska principer och en utövare av sådant som i samtiden var den värsta sortens osedlighet. Om den mannen har Vargas Llosa skrivit en synnerligen välkomponerad roman, helt omöjlig att lägga ifrån sig men även fullt möjlig att ifrågasätta och kritiskt diskutera när man väl är färdig. Det senare är förstås också författarens avsikt.
När européerna erövrade världen så var det inte med sin överlägsna civilisation utan genom sin överlägsna tillgång på maskingevär. Vargas Llosa beskriver för sin del en annan fin kulturtillgång som de vita männen ägde: ”La chicotte”, flodhästpiskan, alltså en piska tillverkad av flodhästens tjocka hud, ”ett senigt rep som kunde framkalla mer sveda, blod, ärr och smärta än någon annan piska”. Så håller man folk i skräck och målet är att utvinna rågummi i konkurrens med andra européer. I Kongo går engelsmännen, i konflikt med tyskarna, in i allians med Belgiens Kung Leopold II vars koloniala brott hör till historiens mest ökända.
Casement var son till en irländsk protestant och en kvinna som konverterat enbart för äktenskapets skull. Med tiden skulle han komma att hata engelsmännen och helt ansluta sig till irländarnas uppror och den katolska kyrkan. Han hade vuxit upp med drömmar om resor och äventyr och om ideal som hette Stanley och Livingstone. När han gav sig ut i världen så var det med övertygelsen att kolonialismen handlade om att sprida kristendomens, kulturens och kommersens välsignelser, men han blev i stället den som modigt rapporterade om de övergrepp som begicks i Kongo och Amazonas. England adlade Casement för detta, vilket inte hindrade honom från att vända sig till fienden, Tyskland som han inbillade sig skulle hjälpa Irland med befrielsekampen. Den tron blev hans fall.
Vargas Llosa går tillväga med ett växelvis berättande, ett grepp han gärna använder, och hoppar mellan fängelset där Casement inväntar svar på sin nådeansökan och hans livshistoria relaterad i neutral krönikestil. Som fånge får Casement höra att det sprids uppgifter om skamligheter han ska ha skrivit i några dagböcker. Vad det rör sig om får läsaren länge inte veta, det antyds bara i berättelsen att Casement ogärna deltar i mäns prat om sina kvinnor.
Att författaren Joseph Conrad inte undertecknade Casements nådeansökan blir en besvikelse för den dömde. Man får väl förstå att Conrad som exilpolack hade all anledning att misstro tyskarna och vara trogen undersåte i Storbritannien, men Casement hade ändå bidragit till att den kända Kongoboken Mörkrets hjärta kom till. Det kan tilläggas att Conrad också skrev Nostromo, nyligen återutgiven av förlaget Modernista, en komplicerad men mästerlig roman och kanske det första exemplet på den sortens postkolonial världslitteratur som Vargas Llosa och andra betydligt senare utvecklat. Även Vargas Llosa begrundar nog den uteblivna underskriften.
Först på sidan 253 får huvudpersonen ett könsliv. Man får veta att Casement vid en tidpunkt insåg att han inte drogs till kvinnor utan till ”pojkar”. Det där är en konstig term som alltid används i dessa sammanhang. Hur gammal är en ”pojke”? Några smutsiga episoder om sexköp beskrivs. Fördröjningen av dessa avslöjanden är berättartekniskt skicklig men får besvärliga konsekvenser för personskildringen.
Författarens ambition är att fråga vad en hjälte är och får vara, att visa en människas motsägelsefullhet. Men jag får bilden av en person som hänger ihop ganska väl: en puritan som får utlopp för sina frustrationer genom att hänge sig åt obsceniteter i sin dagbok, en idealist som överger sina tidiga illusioner bara för att genast ansluta sig till andra. Joseph Conrad skulle i så fall inte ha haft helt fel i sitt högdragna omdöme (i ett brev, inte i romanen) om Casement som en enbart känslodriven människa. Vem var denna historiska gestalt? En martyr, en hjälte, en förrädare, en bara alltför mänsklig försvarare av mänskliga rättigheter? Våra föreställningar sätts på spel i Vargas Llosas hypnotiskt medryckande roman.
Född 1936 i Peru.
Bor numera i Madrid.
Nobelpristagare i litteratur 2010.
Har bland annat skrivit: Staden och hundarna (1966), Det gröna huset (1979), Bockfesten (2000).
