Till en ö döpt efter ondskefulla schamaner kommer Linn, en före detta polis som isolerat sig känslomässigt efter ett sent missfall. Hon utger sig för att vara semesterfirande fågelentusiast medan hon i själva verket är utsänd av ett försäkringsbolag för att spionera på öborna som hävdar att de råkat ut för ett stort antal olyckor. De påstådda olycksfallen började när fiskeriet gick i konkurs.
Huvudpersonen i Maria Nygrens spänningsroman Feberfågel uppfattar sig gärna som en människa som inte blir personligt engagerad i sitt arbete, men ute på ön kan hon inte längre hålla distansen och hennes sorg över det förlorade barnet kommer ikapp. Författaren förkroppsligar bokstavligt talat förändringen genom att låta ett märke på Linns kropp försvinna för att senare dyka upp igen i transformerad form, ”en gloria som satt sig runt den plats där födelsemärket funnits.”
Feberfågel är Nygrens vuxenboksdebut. Hon är redan välkänd som författare till både filmmanus och ungdomsböcker, perspektiv som även färgar denna text. Skickligt frammanar hon intensiva bilder, inte minst av öns dramatiska natur. Att det finns en slagsida mot ungdomsboken känns inte lika positivt. Det handlar framför allt om sättet som författaren spelar med en övernaturlig dimension, vilken hade behövt förankras i språket för att ha någon slags trovärdighet. Det finns en poetisk ansats som utgår ifrån Gunnar Ekelöfs dikt Fågel, fast denna möjliga förhöjning blir ingen integrerad del av berättelsen.
Därför blir det obegripligt när den logiskt drillade Linn plötsligt går runt och pratar om magiker som försvurit sig till destruktiva krafter, som om detta vore en del av vardagen på ön. Det finns nog en spännande historia här någonstans, men den är inte riktigt klar ännu.
