Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
1/3

Maria Lundqvist vågar välja sin egen väg

Hon tror på kärleken och tvåsamheten men vill gärna skruva lite på kvinnorollen. I höst står Maria Lundqvist på scen och gestaltar en kvinna som precis som hon själv vågar göra otraditionella val.

Varken den egna separationen eller det faktum att hon nu spelar en pjäs om ett havererat ­äktenskap, har ruckat på Maria Lundqvists hopp om livslånga relationer. Ryktet går att hon ska gifta sig och det är dessutom helt sant. Bröllopet blir nästa sommar, om allt går enligt planerna.

– I Toscana, vi vill ta dit hela släkten. Får nog börja spara, säger Maria Lundqvist.

– Hur är det nu, får man ha vit klänning? ­Kanske borde jag ha svart? Eller klarröd! Vi får se, för mig är det ju första gången.

Hon äter en sen frukost i solen, LCHF för tillfället, ”nyttigt men tråkigt utan kardemummabullarna”, och trots att hon spelade sen föreställning i går och det snart bär i väg till teatern igen, verkar hon helt avslappnad och – med risk för att låta klyschig – strålande lycklig.

Det där ”om allt går enligt planerna” är inget som Maria själv tycker är särskilt viktigt att lägga till. Att vara vidskeplig eller räddhågsen ­ligger inte för henne. I stället vill hon våga leva fullt ut, eller för att ­använda ett av hennes egna favorituttryck; våga flyga.

– Så många är rädda för att pröva sina vingar. Jag önskar att de, åtmin­stone för en stund, skulle våga släppa taget och bejaka sig själva och sin längtan, vad den nu innebär.

Att utmana sig själv och att våga bryta mönster är också temat för pjäsen Shirley Valentine, som hon har porträtterat på Maxim­teatern under våren och som har nypremiär under hösten, både i ­Göteborg och Stockholm.

– Shirley är ensam i sin tvåsamhet. Hon vet inte när hon och hennes man Joe slutade att vara bra för varandra. Hon har tappat sig själv och är jag? Vad vill jag? Vart är jag på väg och varför? Tidlösa frågor som vi alla brottas med.

”Det var jag som var mamman, det var jag som var frun. Men nu är jag Shirley Valentine igen”. ­Citatet kommer från slutscenen där Shirley, en medelålders kvinna med utflugna barn, på kort tid har samlat mod att släppa allt, sitt hem, sitt äktenskap och sitt land.

”Jag har förälskat mig i tanken på att leva. Och nu när jag har hittat livet kan jag inte ­rymma från det.”

Även om det finns paralleller till Maria Lundqvists eget liv, där hon för sju år sedan bröt upp från ett långt förhållande, finns det också ­många skillnader.

– Shirley lämnar hela sin tillvaro, inte bara ­relationen. Jag kände aldrig att jag tappade bort mig själv, utan trivdes med mitt kärnfamiljsliv med fyra barn, segelbåt, katter, guldfisk och vandrande pinnar – men efter 24 år tog livet en ny vändning och jag satte mig själv i det absolut första rummet, för första gången på länge. Men det är något av det allra svåraste jag har gjort.

Sedan sju år lever hon med Kristoffer Hellström. Hon vågade göra ett otraditionellt val, han är 21 år yngre. Också i flera av sina rollfigurer har hon låtit oss tänja på vår traditionella syn på hur en mamma eller en kvinna ska bete sig. Kajsa i 30 grader i februari sätter karriären före sina barn, Sally i serien med samma namn, vågar vara både smaklös och gränslös – men Maria väljer inte vem hon vill gestalta på grund av ­något särskilt ställningstagande. Hon gör det för att de är roller som har något att ­berätta.

– Ibland har jag valt att skruva lite även på de traditionella kvinnotyperna. Valt att putta på de roller som ligger på gränsen så att de drar lite åt det säregna. Kanske för att jag kan identifiera mig själv med det som är lite för mycket, lite för kraftfullt, lite för långt, blekt och kantigt. Jag har 41 i skor och är 178 centimeter lång. Jag snubblar ofta, även när jag inte har tänkt att snubbla. Jag pratar mycket och högt, även när jag inte har tänkt att prata mycket och högt. Jag har inga problem med att se mig själv i osmickrande ­poser, ja, att våga vara ful om du vill, säger hon men vill hellre kalla det att våga vara vanlig.

– Närvaron är både dubbelhakig och rödögd, därför är det synd att det som är nära och äkta också ses som fult och att kvinnan fortfarande bedöms efter sitt attraktionsvärde. Killarna får på ett annat sätt kvittra in som de är med flint och pösmagar. Det är bra, jag älskar att de kan göra det, men jag önskar att också att vi kvinnor fick lov att vara mer verkliga på film och i tv-­serier. Vi vaknar inte med fönat hår och vi går inte till sängs med mascara och foundation.

Att själv bli äldre tar hon till största delen med ro. Den krassa verkligheten är att det finns färre roller för kvinnor över 45 år, och även om det finns en rädsla för att en dag inte längre få frågan ”vill du vara med?”, ser Maria också nya möjligheter i att regissera och att ­skriva. Just nu arbetar hon med ett manus till en drama-komedi: ­Kvinnor på gränsen till framfall, där hon vill lyfta kvinnan i medelåldern.

– Jag vill visa att vi faktiskt är ganska intres­santa varelser även efter 42 och ett halvt. Det är klart att det kan kännas jobbigt att se hur ­rumpan sjunker och skinnet blir lösare. För mig är det nog på ett sätt lättare eftersom jag aldrig har fått roller för att jag bara har varit snygg, utan för andra kvaliteter. Tiden har också lite varit på min sida. Det som ansågs fult när jag var barn – rött hår, blek hy och fräknar – ses i dag som vackert och lite exotiskt.

Med morotshår, gott självförtroende och vana att ta plats, blev Maria Lundqvist ett tacksamt offer som nyinflyttad på lilla Hälsö i Göteborgs norra skärgård, där hon bodde under mellan­stadietiden.

Åren har läkt såren men fortfarande minns hon hur det känns att stå i mitten med skanderande, fientliga klasskamrater runt sig. Upprättelsen kom när hon började spela teater, först i olika ungdomsprojekt och sedan på Folkteatern. Som 19-åring kom hon in på scenskolan i Göteborg och sedan har rollerna rullat på. En av hennes favoritroller är Sally, humorserien om den gränslösa biblio­tekarien som gick på SVT i slutet av nittiotalet och som gjorde henne känd för en bredare ­allmänhet.

– Så fort den röda kjolen och glasögonen åker fram kan jag höra hur publiken viskar ”­Sssally”. Det är en karaktär jag har burit med mig under många år och som blivit något av mitt eget varu­märke. Sally är egen­sinnig och handlingskraftig. Alla, inklusive jag själv, ­borde ibland våga vara lite mer som hon.

En del av inspirationen till Sally har hon hämtat från sin farfars syster Klara som var ”gänglig och okysst” och som hon tycker fick oförtjänt lite uppmärksamhet. Även när Maria Lundqvist åker land och rike runt med sina egenskrivna föreställningar hämtar hon mycket stoff från sig själv. Min bror och jag, Älskade pappor och Våga flyga utgår alla från hennes egna erfarenheter av relationer, skam, skuld och rädslor.

– Författare gör det, musiker, manusskribe­n­ter och bildkonstnärer gör det och jag som skådespelare måste också göra det – visa min skröplighet, blotta mina svagheter. Sen ­behöver det levereras och förpackas så att det blir igenkännbart för fler än mig. Jag har aldrig gjort, och kommer aldrig att göra, några hemma-hos ­reportage eller navelskåderiföreställningar som handlar om mig själv för min egen skull. Men om folk lägger sin heliga tid, och en halv tusenlapp, för att se mig på scen, vill jag att de ska bli berörda. Då måste det ju vara äkta.

Hon älskar de nära mötena med publiken. På så sätt passar uppsättningen Shirley Valentine henne bra, det är en enda lång monolog.

– Publiken är min enda motspelare och deras reaktioner blir på så sätt oerhört viktiga. Det är som att älska eller som att spela en fotbollsmatch, jag måste vara totalt närvarande och får jag inte det gensvaret jag tänker mig, ja då får jag passa bollen lite annorlunda nästa gång.

Hon får ofta positiva recensioner för sin för­måga att gå från den mest lättsmälta komik till det djupaste allvar och vill gärna ta fram det komplexa i människans natur och de olika ­roller vi spelar.

– Jag har intresserat mig för att se det allvarliga i det humoristiska och humorn i allvaret. Det har för mig nästan blivit självklart, att söka den motsatta känslan och försöka befrukta den med sin andra hälft. På så sätt blir skådespelet mer nyanserat. Inget är varken självklart eller enkelt.

Och även om hon är väl medveten om att skådespeleriet är en tuff bransch välkomnar hon att tre av hennes fyra barn vill ägna sig åt teater.

– Jag har själv haft ett otroligt givande och ­utvecklande skådespelarliv och ingen är gladare än jag om mina barn också får chansen att uppleva det. Men jag säger att det är krävande och att de måste skapa sina egna idéer om vad de vill berätta. Att vara skådespelare är som att vara författare, du måste skapa dina egna historier och ge kropp åt dem.

Trots att hon just nu jobbar för fullt med en ­föreställning som handlar om att hitta sig själv och sin egen styrka tror Maria på kraften och ­styrkan i tvåsamheten. Just den här dagen, när solen ger sig till känna och hon är nyförlovad, känns allt lätt och enkelt. Samtidigt vet hon att ingenting är givet och att man i alla förhållanden också måste vara beredda att låta varandra gå.

– På samma sätt som vi byter intressen, yrkesbana eller vänner är det klart att vi utvecklas åt olika håll i en i relation. Det spelar roll vem som ger en ens första kyss, vem man bor ­tillsammans med i tjugo år och vem man får barn med, men det innebär inte att det är val som vi måste hålla fast vid för evigt. Jag önskar att vi kunde sluta att se skilsmässor som misslyckanden och i stället se dem som steg i en ny riktning.

Så stoppar hon sig själv och konstaterar att det är dubbelt, för visst älskar hon också den livslånga relationen, att den är vacker och både viktig och värd att eftersträva.

– När mina egna föräldrar står där tillsammans med sitt livslånga äktenskap och tar emot oss och ger oss barn och våra familjer en trygg hamn att komma till är det vackert och härligt och helt. Då blir jag så himla glad, glad i hjärtat.

Annika Maria Lundqvist

Ålder: 53 år.
Bor: I hus i Bromma.
Familj: Sambo Kristoffer Hellström och barnen: ­­
Anton 27, Arvid 25, Alva 19 och Nora 13 år.
Bakgrund: Uppvuxen på Öckerö och Hälsö. Blev Sally med hela svenska folket 1998 i tv-serien med samma namn. Har stått på landets alla stora scener och gjort flera prisade filmroller. På senare år har vi sett henne i filmen En underbar jävla jul och som Kajsa i tv-serien 30 grader i februari. Under våren har hon spelat Shirley Valentine på Maximteatern i Stockholm.
Aktuell: Nypremiär med Shirley Valentine i höst i Göteborg och Stockholm. 

 

Mest läst