Malin Axelsson | Anropa
Malin Axelsson | Anropa

Malin Axelsson | Anropa

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Malin Axelssons debutroman Anropa måste vara en av de märkligaste böcker jag läst. Kanske är det inte fullständigt oväntat med tanke på att hon, med utgångspunkt i en av sina pjäser, tillsammans med konstnären Klara Persson skapat den minst sagt säregna bilderboken Jag blir en bubbla som blir ett monster som blir ett barn, som Augustprisnominerades förra året.

I romanen har en deprimerad kvinna tagit in på ett hotell i en främmande stad där hon försöker skriva och minnas det hon inte längre minns. Tiden är inte linjär och hennes identitets gränsvakter har flytt och lämnat plats åt ett antal talande apor som säger sig vara med i en rörelse som vill förödelse och destruktion. En cigarrökande, supande liten apa som kissar i kassan på snabbköpet fungerar som en av huvudpersonens många spegel-bilder, liksom hotellstäderskan Psychadelica som går in i en garderob för att aldrig komma tillbaka.

ANNONS

De på en gång knivskarpa och amorfa gestalterna i denna ylande, psykedeliska, feministiska text skulle kunna känna sig hemma hos Angela Carter och hennes surrealistiska, men ändå obehagligt igenkännbara universum. Det är en brinnande berättelse om besatthet och förnedring, en fiktiv självbekännelse i flera tonarter och litterära genrer. Och om man för ett ögonblick slappnar i sin uppmärksamhet får man veta det: du har bläddrat förbi mig med slöa ögon som i en postorderkatalog. Berättarrösten kan också vara självkritisk och avbryta sig med kommentaren att det låter som ett dansband eller att texten helt enkelt stinker och folk blir irriterade.

Anropa är en bister, krävande, samhällskritisk saga, skriven på ett oerhört levande, skitigt språk som liksom huvudpersonen visar fram åtskilliga ansikten. Men det är inte bara tung läsning. I sanningens namn ska jag tala om att jag vid ett flertal tillfällen stört grannarna med att skratta högt.

ANNONS