Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Lysande om en familj i DDR

Eugen Ruges bok är en mycket levande roman, skriver Ellen Mattson. Här knyts inga påsar ihop som läsare är det bara att kapitulera för styrkan och lyskraften i Ruges berättande.

Roman

Eugen Ruge
Den tid då ljuset avtar
Översättning: Aimée Delblanc
Nilsson förlag

Hur skriver man en roman om en släkt, ett land, en historisk epok? Man kan göra det omsorgsfullt kronologiskt som Thomas Mann i Buddenbrooks, eller så kan man välja det motsatta tillvägagångssättet – att visa allt glimtvis, oordnat, med hopp i tiden, splittrat och subjektivt färgat av de olika familjemedlemmarnas minnesbilder. Det är så Eugen Ruge väljer att berätta om släkten Umnitzer – och därmed om staten DDR, som de lever i och verkar för, har hjälpt till att skapa, flyr ifrån och till sist ser falla samman.

Liksom hos Mann handlar det alltså om uppgång och fall och om vad ett samhälles förändring innebär för de familjemedlemmar som står mitt emellan, med ett ben i det gamla och ett i det nya. Den tydligaste bäraren av det komplexet är Alexander Umnitzer vars hela liv egentligen handlat om att förhålla sig till den historia som hans släkt varit med och skapat – farfar och farmor som tjänstemän, pappa Kurt som historiker med den tyska arbetarrörelsen som ämne. Själv hör Alexander till dem som flytt över muren och när han på romanens första sida diagnosticeras med obotlig cancer blir det nästan som en bild för den olösta inre konflikten.

Muren faller och allt förändras

Det 2000-tal där Alexander mottar sitt sjukdomsbesked utgör romanens yttre tidsram. Men innanför den ryms hans farföräldrars exilår i Mexiko på 40-talet, hans pappa Kurts tid i sovjetiskt arbetsläger, hans ryska mamma Irinas ljudminnen av stridsvagnar och hans mormors hemliga längtan tillbaka till potatisskörden i hennes sibiriska hemstad. Och med jämna mellanrum återvänder Ruge från olika håll till den minnesvärda dag år 1989 då Alexanders farfar patriarken Wilhelm firar sin 90-årsdag och behängs med medaljer som tack för sitt arbete i republikens tjänst medan gästerna i det gamla huset i Östberlin diskuterar Gorbatjov och perestrojkan.

Några veckor senare faller muren och allt förändras, men Ruge visar snarare på historiens fluktuation än på dess framåtrörelse. Nazikoryféernas ättlingar återvänder nu för att återta sin villor som DDR-koryféerna tvingas lämna och den storhet som präglar släkten Umnitzers äldre generationer och som tycks ha gått helt förlorad i de yngre är vid närmare påseende en illusion.

Allting är tillfälligt, allting flyter, sjunker, sköljs tillbaka och återkommer i denna roman där man bara ser brottstycken av personerna. Ruge berättar, men han berättar inte allt och han berättar utan någon särskild riktning – baklänges och framlänges och hit och dit enligt minnets logik. I stället för ett solitt romanbygge har han skapat en bild av liv som vatten, där allt personerna uppnår och åstadkommer är något tillfälligt som snart rinner bort.

"En mycket levande roman"

Det gör Den tid då ljuset avtar till en mycket levande roman, men den är också enerverande i sitt uppbrutna berättande, sitt baklänges avtäckande av skeenden och sin ibland totala avsaknad av förklaringar. Här knyts inga påsar ihop med prydliga knutar, men historien strömmar vidare och som läsare är det bara att kapitulera för styrkan och lyskraften i Ruges berättande och följa med.

Mest läst