När Yoko Ono i Venedig 2009 tog emot ett guldlejon för sin livsgärning tackade hon med ett göra fredstecknet och önska de församlade ”peace and love”. På håll såg hon ut som en flicka. Men i år har hon fyllt åttio och den stora retrospektiva utställning som nu visas på Louisiana är tänkt som en födelsedagshyllning. Varning för sextiotalsnostalgi? Egentligen inte. Utställningen känns hur ung och fräsch som helst, ojämn utan att vara påfrestande: ibland lättviktig och grund, ibland lätt och poetisk och djup.
Framför allt är den opretentiös, alla kan trivas och i bästa fall förundras. De fem olika ingångarna kan tolkas symboliskt: en är en återvändsgränd – genom en u-formad gång är man efter några steg snart tillbaka vid utgångspunkten. Den som istället tar några trappsteg upp får lov att åka rutschkana ner och krypa in i utställningen genom ett hål, en lätt förnedrande men nyttig upplevelse för en vuxen. I ytterligare en ingång mångfaldigar speglar besökaren i det oändliga, till en hel publik.
Kändisen Yoko Ono, vem hade hon varit utan äktenskapet med John Lennon? En annan förstås, betydligt mindre känd, förmodligen med mindre musik i verklistan, men i konstkretsar uppskattad och respekterad och säkert hyllad. Som konceptkonstnär och performanceartist är hon en pionjär. Stycket Cut piece från 1964 är en performanceklassiker och en milstolpe inom konstfeminismen: på scen låter en passiv Yoko Ono frivilliga från publiken klippa av henne kläderna, fortsätta så länge de vill, upphöra när de vill, en ömtålig situation.
Annars är inte genusaspekten något självklart fokus för henne: i det manligt dominerade (förstås) Fluxusgänget, en brokig blandning av experimentella musiker och konstnärer, verkar hon ha tagit plats hur obesvärat som helst i sina samarbeten och framträdanden – som oftare tog sikte på att stimulera fantasin och frammana en inre rymd än på politisk konfrontation. På utställningen frammanas perioden genom dokument och objekt som, visst, ibland kan kännas mossiga: interaktiva konstverk som inte längre får beröras utan petrifierats inom institutionskulturen kan kännas lika döda som vilket marmormonument som helst. Ändå gillar jag verkligen den vitmålade trappstegen med ett förstoringsglas längst upp; genom glaset var det tänkt att man skulle uttyda det lilla tecknet på tavlan i taket: YES, står det, i små versaler. Denna tillåtelse eller bejakelse uppnår man tydligen inte utan ansträngning ändå.
Sådana där glimtar av lekfull visdom dyker upp lite här och var. Om annat känns småfånigt är det nog för att det är så tidstypiskt. Smile box, en metallåda med speglande botten; ser du ner i den och ler stämmer titeln, annars inte. En annan stängd dosa informerar om att verket genast dunstar vid kontakt med ljus. I en performance på ett tak i New York 1965 sålde Ono framtida morgnar, ordentligt daterade – och man kan känna vemod vid upptäckten att till och med det som då var den avlägsnaste framtid nu tillhör det förflutna. Två schackspel med enbart vita pjäser får publiken gärna använda: en bit in i partiet är vi förväxlade och beblandade med varandra.
Önsketrädet i skulpturparken är ett annat fungerande interaktivt verk: lappar med önskningar och förhoppningar hängs helt enkelt upp i trädet. Banalt? Visuellt är det anslående, lite grann som ett näsduksträd i blom. Publiken letar sig fram bland lapparna och läser, någon funderar på om hon ska sänka sig (eller höja sig) till att våga formulera en egen önskan. Det är en konst som i all sin enkelhet nära ansluter till religiösa eller allmänt folkliga traditioner, kollektiva gemenskapshandlingar med historiska djup, ett drag som också finns i performancetraditionen – betänk att vår egen ”folklivsklassiker” Bengt af Klintberg var delaktig i Fluxus. Interaktiva på ett mentalt plan är också Onos ”instruktioner”, i olika omgångar samlade i volymen Grapefruit: ”gör ett litet, nästan osynligt hål i mitten av målarduken och betrakta rummet genom det”. Den uppmaningen är daterad till hösten 1962 och kan förstås ses som en kritik av måleriet. Och efter att på Louisiana ha passerat en hel del materialtungt oljemåleri och många svällande bronser kan Onos poetiska lätthet som skriver in sig bortom objektet kännas välgörande.
I övrigt är det ett konstnärskap som är svårt att sammanfatta, idéerna infinner sig bortom stilarna och bär ingen särskild signatur – kanske är just det frihetens väsen. Anas någon gång signaturen är det nog mer ”tidsandans”, men vem skapade den? The Beatles, mer än andra förstås, men stämningen verkar ha varit allmän, legat i luften. I en verkkommentar skriver Ono att sextiotalet ”hade ett särskilt skimmer. Vi var andlösa av stoltheten och glädjen över att leva. Jag bar på mig en glasnyckel för att öppna himlen.”
Denna kollektiva inspiration var egentligen märklig i så fall. Det var ingen lycklig tid. John F Kennedy och Malcolm X mördades, några år därpå Martin Luther King och Robert Kennedy, sydstaterna genomled raskravaller, det kalla kriget höll världen i ett järngrepp och Vietnamkriget eskalerade, hur mycket London än svängde. Men just detta ”epokomfång” gör Ono så kulturhistoriskt intressant: från de amerikanska bombanfallen mot Tokyo som hon genomlevde som barn över den tidiga fluxusrörelsen och konceptualismen fram till äktenskapet och samarbetet med Lennon – symboliskt för den brittiska popens symbios med den avantgardistiska konsten, om man så vill. En särskild sal för musiken finns förstås på utställningen, en av de mest välbesökta, även om det går lika bra att lyssna hemma på Spotify: i det sena albumet Yes I’m a witch (2007) samarbetar hon med artister som Cat Power och Flaming Lips, något som ger en fingervisning om valfrändskaper men kanske lika mycket om hennes historiska status. Den hätska föreställningen om att det var hon som splittrade världens bästa band The Beatles tror jag inte har rört henne i ryggen. Har någon problem på just den punkten rekommenderas alldeles särskilt ett besök på Louisiana, det kommer att återställa proportionerna mellan hennes egen gärning och den av tragiska skäl så korta tiden med John Lennon.
ÄMNET
En retrospektiv utställning med Yoko Ono – som i år har fyllt 80 år – på Louisiana.
SKRIBENTEN
Mikael Olofsson är kritiker och konstnär och medverkar regelbundet i GP. Skrev senast om Strandverkets utställning med Tony Cragg och Christer Strömholm.
