Lotta Lotass.
Lotta Lotass.

Lotta Lotass | Fjärrskrift

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Alla sätt är bra utom de tråkiga. Men Lotta Lotass sätt att presentera sin nya bok måste betraktas som kreativt till det extremas gräns. Som en timslång streamad film på nätet, föreställande en gammaldags fjärrskriftsremsa som löper genom en fjärrskriftsmaskin. Så görs Fjärrskrift tillgänglig för utvald publik och kritik.

Till och med för en erfaren fjärrskriftsoperatör i värnpliktsförsvaret som undertecknad är det svårt att läsa. Texten som remsa gör den förstås bokstavligt linjär. Men samtidigt gör den motstånd mot linjärt, konventionellt berättande. Inte minst eftersom den saknar skiljetecken.

Det är svårt att följa linjen, men lätt att upptäcka nybildningar och upprepningar av vackra beskrivningar. Rytmen bildas lika mycket genom remsans hackiga lopp som genom allitterationer och stavelsebetoningar.

ANNONS

Som så ofta hos Lotass är motiven arktiska: ”dimman misten frosten isens spegling”. Med ord som ”stäv som bryter isen” går associationerna till polarfärder.

Landskapsbilderna skulle kunna vara ­­A E Nordenskiölds ögonvittnesskildring, där han poserar med den infrusna Vega i ­bakgrunden på Georg von Rosens nationalromantiska porträtt. Men som alltid hos Lotass förekommer det infrusna lik, så expeditionen tycks inte så framgångsrik.

Till och med tiden har frusit till is, och texten talar om de ”förlorade förkomna vilsegångna i mantlar av is”.

Tonläget är hymniskt, och när fjärrskrivaren i polarhavet sänder rader som ”rymder danade av ett oändligt ljus” och ”tidens fullbordan” låter det rent religiöst. Skeppets slutgiltiga förlösning ur isen kan förstås betraktas som kristen symbolik. Själva mediet tematiseras också: ”orden bildar mönster präglar fjärran längder (...) skriver fjärran”.

Fjärrskrift ska även utkomma som fjärrskriftsremsa i en pappbox. Men bara i 100 numrerade exemplar.

ANNONS