Det har sagts mig att ledarskribenterna är medias rockstjärnor. Kanske därför de blir trängda när riktiga rockstjärnor höjer sina röster. Konkurrensen i strålkastarljuset blir övermäktig.
Så när bland andra Thåström, Nina Persson, Anna Ternheim och Eva Dahlgren skrev under ett upprop i protest mot regeringens flyktingpolitik blev det ont om plats i den där åsiktskorridoren som ledarskribenterna brukar vilja vidga.
Ivar Arpi, ledarskribent på Svenska Dagbladet och nykonservatismens strängaste magister, tog fram Twitter-riset. "Helt okej att spela gitarr. Helt okej att skoja på scen. Men snälla, sluta skriva debattartiklar. Det blir så pinsamt.", twittrade Ivar Arpi som ett eko från när Jimmie Åkesson menade att Malena Ernman skulle "fokusera på att sjunga istället för att prata politik."
Gemensamt är att man inte ser musikerna, regissörerna och skådespelarna för de kulturarbetare de är, utan med nedlåtande härskarteknik försöker reducera dem till "kändisar."
Det är ytterst allvarligt att skribenter och andra med makt på ett raljant vis vill tysta "kändisar" från att yttra sig om politik och samhällsfrågor. Artister, författare, musiker, komiker, filmare och konstnärer har i alla tider stått vid fronten när det gäller att hålla ihop ett samhälle. De hjälper oss att formulera vår verklighet och våra visioner och utgör en barometer med koll på att vi håller oss inom anständighetens råmärken.
Det är därför kulturpolitiken är central för alla maktsökande nationalistiska partier. De har förstått ordets och musikens makt. Det är också därför det är sångarna, poeterna och författarna som är de första att slås sönder och samman och fängslas i totalitära stater.
Dessa så kallade "kändisar" är visselblåsare. Det är deras skyldighet att ibland ställa ifrån sig gitarren och ta plats i den politiska debatten. Som i fredags när Bruce Springsteen med ett öppet brev förklarade att han i protest mot ny lagstiftning, som innebär drastiska inskränkningar i hbtq-personers rättigheter, ställde sin konsert i Greensboro, North Carolina. Springsteen förklarade att "det finns viktigare saker än en rockkonsert" och att "detta är det starkaste vapen jag har för att höja min röst i protest mot dem som fortsätter att pressa oss bakåt i stället för framåt."
Det var inget hastigt taget beslut av Springsteen, men det fick ett enormt genomslag. Efter det öppna brevet har han också lagt upp länkar på sin hemsida och uppmanar fansen att kontakta de lagstiftande politikerna i North Carolina. Det är handlingskraft, det är praktiskt politik och det är att visa att det som Springsteen uttrycker i sina sånger och på scenen har bäring även i det verkliga livet.
Springsteen är inte pinsam. Artister som engagerar sig i flyktingpolitiken är inte pinsamma. Tvärtom, de är våra moraliska livlinor.
