Elisabeth, snygg, skådespelare, några och femtio, sårad och sviken av livet, är deprimerad. Inte lite myspysigt höstmörkerdeprimerad, utan kliniskt, seriöst, suicidvarningsdeprimerad med psykotiska fantasigestalter på besök.
Hon har sedan månader stängt in sig i sin lägenhet; köper inte mat, tar inte reda på posten, och den personliga hygienen ska vi inte tala om. Men så, som genom ett underverk, kommer hon ut i världen igen.
Grannen Elias, serietecknare som lider av grav dyslexi, gör en inbrytning i Elisabeths självvalda isolering. Och med Elias följer den andre grannen, före detta antikvariatsägaren Otto, en man med det gamla Mellaneuropas gentlemannamässiga elegans. Med goda middagar, sprit och bildade samtal om litteratur får de Elisabeth att vilja leva igen.
Problemet med Linda Olssons psykologi i nya romanen I skymningen sjunger koltrasten är att den är alldeles för enkel för att vara trovärdig. En människa som lider av klinisk depression börjar inte plötsligt tala – den som tvingat sig själv till tystnad under lång tid kan inte rätt vad det är leverera välformulerade ironier – och går inte ut på promenad i vårsolen utan andra konsekvenser än några sentimentala tårar.
Elisabeth vill inte behöva någonting. Men hennes författare vill lära henne en läxa: utan risk, ingen vinst. Elias är ett ständigt mobboffer på grund av sin dyslexi, men behöver bara lite vänlig uppmuntran för att komma ut med sin homosexualitet och erkänna sin exceptionella talang som bildkonstnär. Otto å sin sida måste genomlida insikten att han aldrig tidigare älskat på riktigt, att han varit en samlarnatur som hållit människor ifrån sig och bara ägnat sig åt böcker.
Lärdomarna i Linda Olssons roman är av enklaste slag. Hon är en språkligt mycket skicklig författare som gång på gång faller offer för sin egen vilja att berätta feelgoodhistorier helt renons på verklighetens ohjälpliga tragik.
