Lina Wolffs hyllade novellsamling Många människor dör som du (2009) visade på en mognad utöver det vanliga hos en debutant. Det intensiva språket och känslan för porträtt utöver det vanliga förvaltas väl även här. I Bret Easton Ellis och de andra hundarna – en spännande titel som inte får sin förklaring förrän i en bisats i slutet – möter vi en rad människoöden som alla knyts till varandra genom den gåtfulla kvinnan Alba Cambó. Här finns pojkvännen Valentino, hembiträdet Blosom, vännen Rodrigo och grannflickan Araceli. Den sistnämnda utgör navet i berättandet.
Wolff lyckas med knappt synliga åthävor byta perspektiv, låta berättelserna flöda in i varandra och till och med lägga in en novell av Alba utan att metanivån känns ansträngd eller konstlad. Araceli driver berättelsen framåt men låter de andra rösterna flöda in och ut. Wolff ringar med språklig exakthet in dofter, smaker, syner så att läsupplevelsen blir närmast kroppslig. Den varma asfalten i Barcelona, smaken av vin eller kroppsvätskor som rinner nerför låren: allt finns med i en påtaglig sinnlighet.
Det är samtidigt en på många sätt obehaglig läsning. Människorna i romanen är ofta lätt förvridna av sorg, desperation och besvikelse. Här skildras behov av närhet utan skygglappar; prostitution, pedofili och utpressning efter en otrohetshistoria skildras på samma villkor som den romantiska och tvåsamma kärleken. Ihop med de detaljerade sinnesintrycken bidrar det till att romanen är svår att värja sig mot. Personerna längtar efter kärleken, men famlar i klumpiga och sorgliga omständigheter och når aldrig riktigt fram. I stället landar de i det som Aracelis mamma vid ett tillfälle konstaterar: ”Jag är förberedd på kärleken, men inte på älskarna och de äkta männen. Dem står jag inte pall för.”
lina wolff.
