Om jag varit pojke, hade jag gått till sjöss, skrev min mormor i ett av sina brev från Chicago där hon arbetade som hembiträde efter att ha lämnat sin skånska hemby 1913. Även om könstillhörigheten begränsade henne gjorde hon ändå en betydande resa. Från den fattiga jordbruksmiljön till den moderna tidens dåvarande centralort, där hon på egen hand skaffade sig både arbete och utbildning.
Att hon är mer representativ för de svenska kvinnor som lämnade sitt land under massutvandringens dagar än Mobergs ängsligt hemlängtande Kristina får jag klart för mig när jag läser Lennart Pehrsons stringenta bladvändare Den nya tiden, den avslutande delen i den bildrika och grafiskt nytänkande trilogin om utvandringen till Amerika. För många ensamstående kvinnor, som riskerade att fastna i rigida klass- och könsstrukturer, blev emigrationen västerut en emancipationshandling. Lönerna var högre, den sociala mobiliteten större, man sträckte på sig och bytte schaletten mot en synligare huvudbonad.
Med sitt imponerande verk på sammanlagt närmare 1 500 sidor tydliggör Pehrson en period i vår historia i vars svallvågor vi fortfarande lever. Från mitten av 1800-talet fram till 1920-talet, med sin restriktivare amerikanska invandringspolitik, lämnade var femte svensk hemlandet. De flesta sökte sig till städer och bidrog därigenom till den snabba urbaniseringen. Samtidigt drev utvandringen på moderniseringen av Sverige. I början av 1900-talet kunde de tongivande klasserna inte längre strunta i att småfolket strömmade ur landet. Industrikapitalismen behövde alltmer arbetskraft till fabrikerna vilket stärkte arbetarrörelsens kamp för politiska och ekonomiska reformer. I folkhemmet skulle ingen behöva satsa sina sista slantar på en biljett till Amerika.
Genom en dynamisk pendling mellan det individuella livsödet och den ekonomisk-politiska makronivån dokumenterar Lennart Pehrson ett näraliggande skeende som påverkat svensk samhällsutveckling och självbild. Svensk-Amerika har ofta setts som en slags erövring snarare än som en del av en global rörelse över nationsgränser. Författaren påpekar det motsägelsefulla i att svenskar kan glädja sig åt att de egna traditionerna fortfarande är livaktiga på sina håll i USA medan man förväntar sig att invandrare i Sverige snabbt ska integreras och bli riktiga svenskar.
Pehrson låter den ambivalenta inställningen till smältdegeln löpa som en röd tråd genom Den nya tiden. En ambivalens som delats av såväl infödda amerikaner som nyanlända. Visserligen grundar sig USA:s nationsbygge på tanken att det går att skapa enhet ur en mångfald av erfarenheter, språk och kulturer, men rasism och främlingsfientlighet har varit en kraft som hela tiden existerat parallellt med öppenheten. Rollfördelningen har växlat. I jämförelse med de tidigt invandrade anglosaxarna kunde svenskar betraktas som svartmuskiga, inte helt betrodda medborgare. Först när stora skaror emigrerade från Syd- och Östeuropa under slutet av 1800-talet blev svenskamerikanerna pålitligt vita och kunde inte sällan betrakta de nyanlända med skepsis.
Lennart Pehrsons verk är rykande aktuellt.
