Ljust hår, blå blick, tystnad. Måla är mitt sätt att uttrycka mig för att slippa prata, säger Lena Cronqvist. Hon står framför oss, om och om igen, hela första salen fylld av självporträtt. Rakt upp och ner, frontal, seriell, men ständigt en annan. En skiftning, blinkning, ett förbiglidande uttryck. Subtilt turneras känslornas inre landskap, gestaltas i ansikte och kropp. Rå och oinställsam är penselföringen och färgbehandlingen. Cronqvist är ogarderad i sina målningar, så som hennes framlidne man Göran Tunström var med orden. I dikten Poethustru skriver han ”Min hustru som jag älskar djupt / är ordblind. Stickar flädermössor”. Nu bor Cronqvist själv under sommarhalvåret på Koster, och på vintrarna i Stockholm.
Lena Cronqvist är hemtam på Liljevalchs konsthall, för nitton år sedan visades en stor retrospektiv. När hon nu återvänder är det utan det linjära svepet. Sjukbäddarna, förortsmadonnorna och bilderna av det borgerligt bottenfrusna lämnar plats åt självporträtt, flickor, änglar, vatten och död. Utställningen är sammanhållen och tydlig som en stråle av liv. Glädjerik, jublande, existentiell och smärtsam. Färgerna från dukarna som sköljer över salarna, de vita kropparnas nakna alfabet, och svärmar av små skulpterade gestalter. Plirande, pillemariska förundrade över att finnas till.
I drygt fyrtio år har Cronqvist gått i egna upptrampade spår, och kallats för en manisk tematiker. Med genombrottet på 70-talet steg hon ner i privat sorg, i sin graviditetspsykos eller sina föräldrars död, för att hämta upp allmängiltig smärta. Francis Bacon och Edvard Munch blev hennes inspirationskällor i skildringen av själens förankring, det plågade mänskliga köttet. På 90-talet följde ett nedstigande i barndomen med de nakna flickorna i kallt vatten. Barnen som inte vet eller bryr sig om skillnaden mellan att klappa och krama ihjäl. Denna subversiva tematik bär Cronqvist med sig in i 2000-talet och precis som tidigare ger hon sina aktörer en euforisk färgrymd. Karamell, pastell, för att plötsligt drämma till med blod, lika lyskraftigt och självklart.
Flickor med föräldrar i bur är en målning med högt tornande flickor som har två pajasfigurer i en liten gallerlåda på bordet. Runt buren nosar två vilda kattdjur i miniatyr. Flickorna och deras omsorger återkommer, de matar, badar, sågar av ben och stänger in i glasbubblor. Psykoanalytikern Melanie Kleins ord gör sig påminda, de om aggressionen som en vital del i formandet av ett barns identitet, om förminskandet som en vilja till makt och kontroll, om kärleken som en lust till liv, och hatet som en lust till död. Precis som målaren Paula Rego eller fotografen Sally Mann visar Cronqvist oss en trolsk och allvarlig bild av landet barndom. Som Louise Bourgeois utgår hon från självbiografisk familjehistoria men skruvar det till fiktion i sina verk.
Halvvägs in i utställningen öppnar sig en ny motivkrets, himlar tunga av änglar. Änglar inspirerade av ungrenässansens Giotto, kroppsliga och extatiska. Människorna som vandrar på jorden under dem ser skuggliga ut i jämförelse. Dessa sfärernas möten och det flyktiga i kropparna påminner om Carl Fredrik Hill och Ernst Josephson, om deras sjukdomskonst påverkad av schizofreni. Cronqvist är van att navigera i olika psykiska tillstånd med sitt måleri och håller lugn kurs i svåra farvatten. Överhuvudtaget är berättelserna om det som gör ont märkligt lindrande eller rent av hoppfulla. Serien med dansanta rutmönster som bakgrund för de stillastående flickorna, med rutorna inspirerade av Piet Mondrian och en vistelse i New York. Eller de myllrande små terakottaskulpturerna med karaktären hämtad från Fjärran östern, från resor till ett gjuteri i Thailand, där hon färdigställer sina större skulpturer.
Sprången in i olika världar varvas med gott minne och stor konsekvens. En gång i tiden sökte Cronqvist in till Konsthögskolan med ett stilleben, fiskar i stekpanna och en död mås. Nu porträtterar hon sig själv med en död mås på bordet, som Edvard Munch när han sent i livet avbildade sitt ansikte ovanför en tallrik med ett stirrande fiskhuvud. Men Cronqvists porträtt andas inte ångest utan återfödelse. Det våldsamma, outgrundliga och färggranna leder vidare till en ny generation målare, med bland andra Linn Fernström.
Liljevalchs utställning presenterar Lena Cronqvist som känslornas och färgens lyhörda uttydare. Uppmärksam på varje förändring av stämningslägen och valörer. Hur ofta genomfars vi av motstridiga tankar, hur ofta ändras ett ansikte, en kroppshållning eller ljuset som faller på oss? Att skildra det är en livsuppgift där motivkretsen inte behöver bytas speciellt ofta. Eller som Cronqvist beskriver sitt sökande, ”att vara i flödet, att inte lysa med förnuftets lampa på drömmarna, utan att glömma sig själv och vara i måleriet. Fast för det mesta infinner sig tvekan: man vaknar till och står där och stirrar på bilden och vet inte, försöker bara hugga upp en ny vak, ett hål för flödet, dansen och färgen.”
.
ÄMNET
Lena Cronqvists utställning på Liljevalchs konsthall i Stockholm, som pågår till och med 6 januari.
SKRIBENTEN
Magdalena Dziurlikowska är kritiker och konstnär och medverkar regelbundet i GP. Skrev senast om Moderna museets utställning Pop Konst Design.
