“I den version som bevarats är Hamlet Shakespeares mest ordrika pjäs och ospelbar i befintligt skick” skriver dramaturgen Magnus Lindman i programbladet. Sagt och gjort: i Hamlet – dåren är tillbaka på Folkteatern är det mesta av texten bortrationaliserat. Kvar är handlingens huvuddrag, minsta nödvändiga för att skapa en strukturerad föreställning.
I fokus står Hamlets välkända monolog, som upprepas, förvrängs och förvandlas på olika sätt: i olika språkdräkt, modern och mer traditionell, variationer av variationer på både engelska och svenska. Fram träder en splittrad Hamlet: att variera eller inte variera – det är kruxet.
Här blir också den samtida teaterns populära grepp att låta flera skådespelare gestalta samma roll inte bara spännande utan också meningsbärande. Medan de andra rollerna är fasta, delar främst Evin Ahmad, Ardalan Esmaili och Kardo Razzazi på Hamlets roll, ibland med förstärkning från övriga ensemblen. Monologen blir ibland dialog eller en kör – som ger dramat extra kraft när Hamletarna omringar och konfronterar Lena Birgitta Nilssons drottning Gertrud. Växlingarna mellan skådespelarnas roller markeras enkelt och tydligt med små medel som en peruk eller en löskrage runt halsen.
Innan dramat börjar pratar skådespelarna om pjäsen, berättar vad den ska handla om och frågar publiken om hur många som har sett den förut. Men det blir bara en fond, för snart kastas vi ändå in i den förväntade intrigen. Det är en dekonstruerad Hamlet vi får se, pjäsen kommenterar hela tiden sig själv.
Huvuddelen av dramat utspelas på en upphöjd rektangulär scen, upplyst underifrån, med publiken i rader på ömse sidor. Längs sidorna hänger genomskinliga draperier som dras fram och tillbaka. Där kan till exempel Jonas Sjöqvists mansplainande Polonius gömma sig för att spionera på Hamlet och ändå vara synlig för publiken. Det är överhuvudtaget mycket som blir symboliskt utfört – när någon dör kommer en annan skådespelare och häller ut en sportflaska med teaterblod bredvid kroppen.
Hamlets monolog upprepas genom hela pjäsen. Det hade kunnat bli repetitivt, men är tvärtom effektfullt. Man leker med orden, förvränger dem och vrider och vänder på innehållet. Det är den existentiella Hamlet som hamnar i fokus. Var går gränsen mellan friskt och sjukt, mellan död och levande? Var går gränsen mellan att spela galen och att vara det på riktigt? Den splittrade Hamlet som brottas med livstvivel, har svårt att förmå sig att sätta sin hämndplan i verket.
Det är lekfullt, fartfyllt och underhållande. Den pjäs som Hamlet sätter upp för att tvinga fram sanningen ur Claudius har på Folkteatern blivit en dansföreställning. Gränsen mellan koreografi och sceneri, mellan skådespeleri och dans upplöses. Hamlet – dåren är tillbaka har vad som krävs för att en pjäs som de flesta känner till ska bli spännande. Vi vet att Hamlet ska dö, frågan är hur och här har man ingen som helst aning – men man är glad att man är där för att se det.
