Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Lagercrantz egen röst allt starkare

David Lagercrantz vrider fokus från Stieg Larssons konturstarka hjältar i nya Millennium-boken Mannen som sökte sin skugga. Det kunde blivit stillastående, men blir det inte, skriver Ingrid Bosseldal.

Bok

David Lagercrantz

Mannen som sökte sin skugga

Norstedts

Lisbeth Salander sitter i fängelse (för egenmäktigt förfarande). Mikael Blomkvist funderar lite lojt på nya artikeluppslag för Millennium. Och av den onda tvillingsystern, Camilla, som David Lagercrantz laddade med innebörd när han tog över den litterära stafettpinnen (om uttrycket tillåts) för Millennium-serien i Det som inte hotar oss 2015, syns inte mycket. Hon finns någonstans i bakgrunden, men mer som en fientlig skugga – precis som Salanders barndom, övergreppen och vuxenvärldens självupptagenhet, ligger med som ett starkt undertryck.

Överhuvudtaget har Lagercrantz den här gången vridit fokus från Stieg Larssons konturstarka hjältar, mot andra och en annan sorts historia. Han ligger närmare karaktärerna, det blir mer begrundande och även intrigen är länge riktad inåt och bakåt (istället för som Larssons utåt och framåt). Det kunde ha blivit stillastående, men nej, faktiskt inte. Det ska nog snarare uttryckas som att det nu är mer Lagercrantz än Larsson, och med det inte bara ett annat berättande utan också en röst med ett helt annat personligt (och politiskt) förhållande till de teman som de båda författarnas verk delar, framför allt kön och klass. Det skira, neurotiska som kännetecknar den offentliga bilden av David Lagercrantz, den sköra sonen till den stora stilisten och publicisten som aldrig riktigt kunde nå upp och duga i fadern Olof Lagercrantz ögon, går igen i flera av huvudpersonerna i nya boken. Särskilt tydligt är detta i porträttet av Leo Mannheimer, som efter att ha placerats på barnhem som mycket liten adopterades in i en rik och framgångsrik finansfamilj, växte upp där och alltid kände sig fel, förvisso intelligentare än nästan alla andra men utan den tåga som förväntas av den som ska fylla sina lador med resultatet av andras vedermödor. Helst hade han ägnat sitt liv åt musiken, men föräldrarna och omvärlden förväntar sig att han ska ta över och förvalta fadersarvet. En okänd tvillingbror och mordet på Holger Palmgren (Salanders gamla förmyndare) ställer allt på ända.

Samtidigt som romanen utkommer i Sverige lanseras den över hela världen. Rättigheterna ska vara sålda till 45 länder. På svenska har romanen fått titeln Mannen som sökte sin skugga, vilket pekar mot historien om Leo Mannheimer och det i hans historia som löper samman med Lisbeth Salander och har sitt ursprung i ett tvivelaktigt tvillingforskningsprojekt: hur blir vi de vi blir? Arv eller miljö?  I den engelska titeln The girl who takes an eye for an eye tas istället en annan romantråd upp, den som handlar om hedersproblematik. Salander träffar en bangladeshisk tjej i fängelset – dömd för att ha mördat sin bror – och blir hennes väktare och ställföreträdande hämnerska. Anslaget känns som en utsträckt hand mot Stieg Larsson, och innehåller flera starka scener, men lever lite sitt eget liv, som en roman (eller novell) i romanen.

Till sist en randanmärkning: när Lisbeth Salander oväntat tar till orda vid Holger Palmgrens kista, omtalar hon honom som en ”stolt gammal stolle”. Det är ett gripande tal, men aldrig i livet att jag tror att formuleringen kommer ur Salanders mun.

Mest läst