Läsning för varje hörn

Förr i världen ansågs bokläsning vara något som skulle brukas med försiktighet. Vi behöver inte ens vända så lång tid tillbaka som till 1700-talets Anna-Maria Lenngren och hennes "Med läsning öd ej tiden bort" – långt in på 1900-talet fick barn höra att läsning i sänglampssken var mycket skadligt för ögonen. ”Förläst” och ”bokmal” var epitet som klistrades på barn som inte var tillräckligt mycket ute i solen och spänstade runt med rosor på kind. Nu är det datorskärmar som lyser på våra barn, och vi är nog många föräldrar som vädjande sträcker fram en bok – läs, i alla fall en liten stund? Snälla?

Att läsa är nyttigt. Varken skadligt för ögonen eller själen. Det vet vi idag, efter otaliga vetenskapliga studier. Ett barn som börjar skolan brukar ha cirka 7000 ord i sitt ordförråd. Det ska utökas till minst 50 000, vilket är vad som anses krävas för att som vuxen kunna klara sitt dagliga liv, hänga med i nyhetsrapporteringar, förstå normal tidningstext och olika skrivna instruktioner. Och hur skrapar man ihop till det här då? Jo, genom att läsa förstås.

När barn tagit sig igenom de första stapplande stegen mot att bli en läsande varelse – ”knäckt koden”, brukar det kallas – bör det finnas läsning av alla de slag redo i varje hörn. För vem vill läsa något som inte intresserar en? Att läsa ska vara underbart, uppslukande. Det ges också ut stora mängder med böcker för de här åldrarna, kapitelböcker eller ännu kortare historier, med varierande innehåll.

Bland det dussintal nya böcker som ligger framför mig dominerar realismen. Idrott, hästar, kalas och vänskap är teman som brukar återkomma, men också en monsterfamilj och några sjörövare finns här. Så ser proportionerna ut i utgivningen överlag; utbudet är alltså mindre här av fantasy/sf-genren, som däremot breder ut sig ju äldre barnen blir.

Hur lätt är då lättläst? Även här finns förstås stora variationer. Helena Bross Passa lillasyster har beteckningen "Extralätt att läsa" och är satt med versaler. Huruvida det ökar läsbarheten är omtvistat. Ett ord med jämnstora bokstäver kan vara mer svårläst än ett med gemener, något som anses motverkas om texten kursiveras, vilket inte är fallet i Bross bok. Här arbetas dock upp en rejäl spänning med bara ett fåtal meningar på varje uppslag, när Omar lämnar över ansvaret för lillasyster på en kompis. Vart tog Heba vägen? De letar med ångest i maggropen.

En klart mer avancerad intrig med mycket mer text på sidorna finns i Marie Oskarssons kapitelbok Dags för disco. Här exponeras på ett komprimerat sätt den kärlekslivets vånda som tar sin fart redan i lågstadiet. Måste man, på amerikanskt vis, ha en dejt för kvällen? Måste man ha vax eller glitterspännen i håret? Ska det egentligen bli kul att dansa, eller bara jobbigt och kravfyllt? Med fin inlevelse mejslar Oskarsson ut ett flertal olika karaktärer med respektive särdrag. Det är skickligt gjort på så litet utrymme.

En verkligt komplex historia på lika litet utrymme presenteras av Pernilla Gesén i fjärde delen av serien om klass 1A, Penna, papper, panik. Här vädras inte bara sådant som prestation och självförtroende i förhållande till att kunna rita och skriva, utan också hur vänskap kan krackelera på en sekund när pressen blir för hård. Gesén är djärv när hon även vågar skildra föräldrars höga krav och klumpiga attityd till prestationer, och låter fröken sätta mamma och pappa rejält på plats under klassens vernissage. Bra gjort, fröken Tina.

Böcker om sport brukar gärna beskriva svårigheter i att vara en i ett lag, men i serien Joel spelar innebandy handlar del fem, Skadad, om något mindre psykologiskt. Det kan göra ont att idrotta. En faktatext i slutet berättar om skador, precis som Åsa Oxenmyrs Häst-tokig avslutas med en pedagogisk beskrivning av hästars flockmentalitet. Det var alltså inte smart av Vera att smita iväg från sjuksängen för att ge älsklingshästen ett äpple i hagen.

I den mer fantasifyllda genren har Mats Wänblads serie om den skräckmysiga familjen Monstersson nått del nio med Vem bor i källaren? Hur kan tuffa monster vara rädda för en liten katt? Det här är en härligt humoristisk serie, liksom Wänblads parallella Morgan och piraterna, men Dubbelbluff är faktiskt lite krånglig i intrigen där målade kulisser spelar en framträdande roll.

Många barn gillar fakta, och om de inte känner sig lockade av vare sig vardagsbekymmer eller spöken finns det många sådana att tillgå istället. Anna Hansson kommer med två titlar, Utdöda bestar samt Äckliga kryp. I den senare levereras kunskap om djur som bärfisar, dyngbaggar och fästingar; det är roligt formulerat och informativt, men lite skyggar ändå författaren för detaljer. Här finns tips på att plocka mördarsniglar i gryningen, men vad som händer sedan lämnas därhän. Inga saxklipp eller kokande vatten, alltså.

De här böckerna har förstås ett väldigt enkelt språk jämfört med tjockare böcker. Därför är det viktigt att inte sluta högläsa, även om barnet börjat kunna läsa själv. För de där femtiotusen orden kan man faktiskt också få i sig genom att lyssna. En bra lösning när den vädjande, krampaktigt bokhållande föräldrahanden kallsinnigt avvisas.

Stina Nylén

kultur@gp.se