Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
1/3

Visst kan man dansa efter Auschwitz

Han vägde 28 kilo när han kom till Göteborg 1945 som en av de överlevande från de tyska koncentrationslägren. Karin Brygger lyfter fram stadens judiska historia.

Juni, 1945. Göteborg. Andra världskriget var slut. Abraham vägde 28 kilo när han kom till Göteborg från Bergen-Belsen. Han var jude och han hade då överlevt inte bara ett, utan flera koncentrationsläger och arbetsläger. Han hade överlevt den långa marschen som nazisternas fångar tvingades ut på när bödlarna förstod att kriget var förlorat, och ville sopa igen spåren efter sig genom att destruera läger och flytta på de sista, svaga överlevande. 

Abraham var tjugotvå år 1945. Han hade överlevt att tvingats ner i en brunn i ett utrotningsläger i Ellrich i Tyskland för att flytta på de döda kroppar som täppte igen lägrets kloaksystem. Han hade gjort vad han blev tillsagd, eftersom han ville leva, överleva. När han till sist kördes till Bergen-Belsen – slutdestinationen – med godståg blev han strax efter ankomsten betraktad som död, och lagd åt sidan med de andra döda. 

Han hade varit nazisternas fånge

Hur han klarade sig? En brittisk soldat fann honom bland de döda. Och förstod att han levde. Han kom hit, till Göteborg, med ett sjukhusfartyg vid namn M/S Kronprinsessan Ingrid, ett av de fartyg som iordningställdes för att de sjuka och svaga skulle kunna vårdas också på överfarten från Tyskland till Sverige. Först minsvepning av farvattnen, sedan transport. Göteborg hade sagt ja till att ta emot och rehabilitera en antal Överlevande, till att börja med niohundra personer. En av dem var Abraham. Sedan han var en ung pojke på bara sexton år hade han varit nazisternas fånge. 

I Göteborg fick han först genomgå en sanitetsbehandling, innan han flyttades tillsammans med andra manliga Överlevande till Kvarnbyskolan i Mölndal. Skolan var tömd på elever och redo att ta emot dem: tolv sängar i varje skolsal. Överläkare, två underläkare och sjuksköterskor med specialistkompetens, samt Röda Korset, var på plats. 

Abraham ler mot kameran från båren. Han var tjugotvå år, men så svag att han måste matas med nappflaska. Ändå: det dröjde nog inte länge innan det var farligt lätt att bli förälskad i honom. På resterande bilder från den första tiden – när krafterna börjat återvända – ser man särskilt en sjuksköterska som med kärleksfullt ägande blick kniper sin arm om hans. Men det blev en annan som vann stiliga Abrahams hjärta, nämligen Ester. 

En fest för dem som överlevt kriget.

De två möttes på Studentkåren i Göteborg där det senare ordnades en fest för dem som överlevt kriget. De – som till en början var statslösa konvalescenter – hade inledningsvis lite svårt att komma in i Judiska församlingens gemenskap, vilken de sedan blev en stor och viktig del av. 

Men först: Ester och Abraham dansade på Studentkåren, och där blev de kära. Båda två korta, små till växten med mörkt hår och spelande ögon. Båda två präglade av sin erfarenhet, men också unga, förälskade. Vad ska man berätta om två liv på ett par sidor? Medan jag skriver om Ester och Abraham läser jag i Hanna Kralls Så det är du som är Daniel. 

"Det var den första chanukan efter kriget, balen gavs på hotel Baglioni som var väldigt elegant. Szulim och Albena dansade hela natten ... Filosofen har frågat om man kan skriva dikter efter Auschwitz. Det kan man. Om man kan dansa efter Auschwitz har han inte frågat. Det är klart man kan." 

Det är klart man kan. Att skriva om kärlek när man skriver om kriget: en dubbel akt. Skriva av/i kärlek, men också en akt i vrede. Ett ja och ett nej på samma gång. Ja, kärlek fanns och finns, och nej, förmågan till den ska ni inte tro att ni mördat! 

Abraham och Ester. Ester och Abraham.

Hur överlevde man Belsen? Auschwitz?

Också Ester hade överlevt flera läger. Också hon kom hit från Bergen-Belsen. Hur överlevde hon? Hur överlevde man Belsen? Auschwitz? De som gjorde det har ett svar gemensamt: slump och tur.

I Esters fall kom försynen som sabotage eller maskinfel. Den dagen hon steg in i gaskammaren fick de dödsdömda stiga ut igen, levande. Gasen fungerande inte. De skickades vidare till arbetsläger. Ester skickades sedan vidare igen, till Göteborg. Här i vår stad fick hon bo inhyst med andra kvinnor, mitt i centrala Göteborg. Här började hon arbeta, här började hon leva, igen.

Men innan dess blev också hon inkvarterad och rehabiliterad. Dock inte på Kvarnbyskolan, som på den tiden hette Centralskolan. Kvarnbyskolan tog bara emot män och den var ett provisoriskt rehabiliteringssjukhus. 

Det fanns säkert de som kastade mindre tillgivna blickar på de Överlevande, men det står klart att ledande personer i kommunen menade att de olägenheter som vanligt folk kunde drabbas av när Kvarnbyskolan blev sjukhem inte var mycket att klaga på.

"Vi har sluppit så lättvindigt undan krigets fasor"

I en artikel i Ny Tid (27/6 1945) kan man läsa hur beslutsfattare resonerade: "Även om mottagandet av dessa stackars människor skulle medföra vissa olägenheter speciellt för skolgången, så får man väl i Mölndal trösta sig med att vårt folk undgått det ohyggliga öde de f.d internerade råkat ut för. Vi har sluppit så lättvindigt undan krigets fasor, att vi knappast lära att ha rätt att klaga".

Så. Andra världskriget var äntligen över och nu gällde det att försöka rädda de som kunde räddas. Skolan fick komma i andra hand och när höstterminen hägrade var skolan redan utrymd och de Överlevande hade flyttats vidare. Eleverna fick tillbaka sina klassrum och började bara fjorton dagar senare än vanligt.

Idag finns det inga tecken, inga minnesmärken som visar på Kvarnbyskolans historia som sjukhem. Minnet är nog inte så kort som vi tror, men vi blundar ofta för det. Och därför behöver vi berätta. Så att vi öppnar ögonen igen.

Göteborg är en stad med många dolda historier. Historien om de Överlevande som kom hit är inte synlig i vår stad. En anledning till det är kanske att det är ett smärtsamt minne, men också att de som kom hit skapade sig nya, egna liv. Och det gick ganska snabbt. De blev en del av vår stad, deras erfarenheter traderades ibland vidare till barnen, oftare höll man tyst, i hopp om att skydda nästa generation från den smärta man genomlevt.

Gick ut i skolorna för att göra skillnad

Abraham var gammal när han började berätta om vad han varit med om. Han gick ut i skolorna då, för att göra skillnad. 

Att skriva Ester och Abrahams historia som en historia om kärlek och inte bara en historia om lidande är ett tafatt försök att befria deras identiteter från att låsas i lidandets erfarenhet. Shoah med alla sina efterverkningar - sin gigantiska vidrighet - ska samtidigt som dess barbari erkänns inte tillåtas makten att få definiera för evigt. Och ändå, paradoxalt nog, är förstås den som suttit i koncentrationsläger delvis definierad av erfarenheten.

Men kärleken är den största kraft jag känner till som kan förändra, väcka liv och skapa liv ur ingenting annat än två människor. Ester och Abraham fick varandra. De fick tre barn. De började arbeta på spinneriet i Mölnlycke och bodde då i de hyreskaserner som var knutna till företaget innan de flyttade till en bostadsrätt, i Majorna. Där uppfostrade de barnen, och banade väg för att de tre sönerna alla skulle genomgå högre utbildningar vid universitetet. 

Ester arbetade efter spinneriet som sömmerska och öppnade slutligen butik i Antikhallarna, där småbutikerna ännu trängs med kafégäster. Abraham var de sista åren en trogen tjänsteman på hyresnämnden. Arbetet med att berätta i skolor fortsatte han träget med, och det blev startskottet för en av sönerna att undersöka familjens öde mer noggrant.

2001 kom filmen Abraham & Ester. I den reser de tillsammans tillbaka till Polen. De besöker Lodz, och de besöker Auschwitz. Och i slutscenen… där dansar de.

Antisemitism kan hela tiden kan brusa upp

Historien om deras kärlek och om deras lidande behöver berättas om och om igen för att vi ska påminnas om att kriget och dess efterverkningar är helt nära oss. Minnesarbete handlar både om att minnas det som hände, och återupprätta de som mördades, men minnet behövs också för att antisemitism hela tiden kan brusa upp. 

Vad finns det för strategier att bekämpa ondska? Det finns kärlek, upplysning, historia, juridik, lagföring, envishet. Och det finns minnen. Berättelser har en framträdande roll eftersom folkmord har en påtvingad glömska inbyggd i sig självt: om alla dör finns ingen kvar som kan vittna.

De som aldrig kom tillbaka

Primo Levi påpekar att de verkliga vittnena kan vi aldrig höra. Det var de som gick under, de som aldrig kom tillbaka. Vi som "vidareberättar", försöker ta vid, går en balansgång: hur berättar man människor utan att riskera att "använda" dem?

En strategi är kanske att berätta det som faller utanför juridisk historieskrivningen. Som kärleken. Abraham kallade Ester för Lilla Smulan. Han stod utanför hennes fönster, och han ropade på sin Smula. Jag kan bara tänka mig hur hon måste ha skrattat inombords, där i fönstret. Eller så sprang hon ner för trapporna. Som man gör. Som man önskar att man fick göra. Som man gjort. Också om man suttit i Auschwitz. 

Läs även: Andra Långgatan har en judisk historia

Mest läst