Bildning är ett begrepp som jag nästan aldrig använder i dagligt tal. Kritisk, nyfiken och mottaglig är honnörsord i min bok. I vissa sammanhang kan jag prata om vikten av att vara påläst. Men bildad? Ordet är för belastat för min smak. Alltför ofta har jag fått det nedkört i halsen och på senare år då oftast av män som hört av sig och klagat på någonting jag skrivit. (Jo, kvinnor kan också klaga men jag har aldrig varit med om att någon av dem dragit bildningskortet.)
Någon skriver långa uppfostrande drapor i kontaktformuläret på min hemsida, skickar med läslistor som borde intressera och önskar ett syrligt lycka till på bildningsresan. Några anfaller mitt på Järntorget och föreläser om sovjetisk krigshistoria. Pratar om Kafka och Foucault som vore de gamla gymnasiepolare.
Tveksam syn
Att dessa jourhavande uppfostrare har en tveksam syn på bildning torde vara uppenbart för alla som är hyfsat i takt med nutiden. Name-droppande, kontextlösa citat och ett övermått av litterära anekdoter vittnar snarast om en bildningssyn som spelade ut sin roll för si så där ett halvt sekel sedan.
För Wilhelm von Humboldt som var en av de som planterade den moderna bildningstanken vid sekelskiftet 1800 var bildning främst ett självförverkligande projekt, som syftade till att utveckla en mångsidig och unik personlighet. För folkrörelserna i 1900-talets början handlade det om allas rätt till kunskap. Och idag? När begreppet surrar runt i den nutida debatten om till exempel skolan blir den inte sällan en källa till konflikt. Ja, det är uppenbart att jag och mina uppfostrare inte är de enda som behöver fundera kring vad bildning kan vara på 2010-talet.
Vad betyder Google?
Hur ser vi på bildning i en tid där varje kunskapstörstande impuls kan stillas på ett ögonblick med hjälp av Google? I en ny antologi Bildning – då nu sen skriver nio författare mer eller mindre personligt om bildningens betydelse för dem själva och/eller samhället. Calle Nathansons inledande text som sätter in vår tids behov av att föra samtal om kultur med oss själva och varandra – så kallade reflexiva samtal – i ett grundligt utrett historiskt sammanhang blir en bra trampolin in frågeställningen. Men mest handlar boken om bildning i nu- och framtiden.
Att bildning är att skaffa sig helhetsuppfattning, kliva ur sin minsta sfär och sätta sig i kontakt med levande och döda – nu och i historien – är en tanke som författarna verkar vara överens om. Ebba Witt-Brattström skiljer på hel – och halvbildning; helbildad kan man bara bli om man utsätter sig för den Andres blick. Därmed blir det meningslöst att stajla med exklusiva läsvanor. Vem läser du inte? Det är den avgörande frågan och det enda som på allvar kan ge en hum om bildningsnivå.
Sandberg läsvärd
Till höjdpunkterna i antologin hör annars Kristina Sandbergs En dissonant kör av röster som berättar om den egna bildningsresan från en balkong i Sundsvall till Sandbergs hyllade romantrilogi om hemmafrun Maj. För femtonåringen på balkongen fanns en dubbelhet i kunskapstörsten. Å ena sidan känslan av att läsandet och skrivandet öppnade världen och gjorde den tillgänglig. Å andra sidan oron för den ensamhet som bor i läsandet, för avståndet det skapade till klasskamraterna. I kollisionen mellan lust och olust, mellan läsberusning och skam, började en process som så småningom skulle leda fram till en feministisk syn på kunskapsinhämtning där kropp, kön och erfarenheter blir synliga.
Jag tycker om Kristina Sandbergs text som mer än att sjunga bildningens lov problematiserar så mycket av vad som slentrianmässigt förknippas med god bildning. Det bildningsbegrepp som efterhand tonar fram är ett som står på de tystade, skamsnas och ambivalentas sida. En bildning att slåss och leva med i skarp kontrast till den bildning man bär som adelsmärke.
Viktiga pusselbitar
Flera andra viktiga pusselbitar ges mig i Judith Kiros text om bildning och assimilation. Vems ord läggs i våra munnar? Vems språk måste vi tala för att visa att vi tillhör världen och har rätt att göra anspråk på den? skriver Kiros och påminner om postkolonial kritik av humanismen: att bildas är att formas enligt rådande ideal som ställer skilda krav på skilda kroppar.
Kan man tänka sig ett bildningsbegrepp som innefattar självrannsakan? En strategisk sorts bildning som växer ur politisk nödvändighet snarare än ur en fix och färdig bild av vad en människa är? Frågorna från Kiros text hör till dem som dröjer sig kvar långt efter att jag slutat läsa. Så också Susanna Alakoskis bild av bildningen som en Higgs partikel. En partikel som håller samman och ihop.
Vad bättre kan vi behöva i denna vår fragmenterade tid där segregationen växer?
