Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
1/10

Vad betyder det att gömma sig?

Kan en mindre plats förvandlas och bli mycket större? Magnus Haglund besöker Torkels gömma, en grotta utmed Hyssnaleden. Den långa promenaden blir ett möte med de folkliga skrönornas suggestionskraft.

Mitt i sommaren läser jag om Tom Sawyers äventyr. Det blir i flera bemärkelser en uppenbarelse, bland annat genom alla detaljer jag glömt sedan jag sist läste den, som pojke. Det gäller till exempel det faktum att Tom Sawyer och Huck Finn är så upptagna av spådomar och magiska ramsor, som om de faktiskt kunde påverka skeendet genom att uttala dessa rimmade fraser och utföra de repetitiva handlingarna.

Men det finns en speciell anledning till att jag läser boken just nu. Jag har bestämt mig för att besöka Torkels gömma, en blockgrotta utmed Hyssnaleden där en bonde enligt legenden gömde sig undan danskarna under ofredsåren i slutet av 1300-talet. En av de mer minnesvärda sekvenserna i Mark Twainklassikern är Tom Sawyers och Becky Thatchers vistelse i McDougals grotta där de går vilse i de labyrintiska grottsystemen och är på vippen att inte hitta vägen ut. Det finns en suggestionskraft i dessa passager, med skuggorna utmed grottväggarna och krypandet längs de trånga tunnlarna. Vid ett återbesök i grottan upptäcker barnen skatten som Indian-Joe och hans kumpaner gömt i en klippklyfta. 

Jag är nyfiken på vad det betyder att läsa om boken och kombinera det med utflykt till Torkels gömma. Hur känns det att befinna sig nere i grottrummet och vad innebär vägen dit, på vandringsleden som bland annat passerar Lockö kvarn, den stora bokskogen på Stoms ås och det öppna landskapet vid Slätthult och Älmhult, strax söder om Lilla Hålsjön? 

För att förbereda mig skaffar jag Hugo Johanssons hembygdsbok Hyssna, en socken i Mark. Den består av en mängd folkliga skrönor om olika platser i bygden och kom ut första gången 1952. Hugo Johansson hade varit biträde i Hyssna lanthandel sedan början av 1920-talet och där hört många av de berättelser som bygger upp boken. Det handlar om troll och skogsväsen, gastar och lyktgubbar, men också om den sortens magiska föreställningar som Tom Sawyer och Huck Finn tror så helt och fast på.

Hugo Johansson skriver bland annat om Liagärdesberget med sina branter och sin ättestupa ovanför Stora Hålsjön, där havsfrun ofta visade sig och lockade människor med sig ner i djupen. Den här platsen, med sina skarpa höjdskillnader och sin vidunderliga utsikt över sjö- och skogslandskapen, ligger litet längre bort utmed Hyssnaleden. Jag bestämmer mig för att också den ingår i min promenadväg.

Efter att ha provianterat med frukt och vatten börjar jag vandringen söderut, bort från samhället. Efter några hundra meter dyker kvarnen upp, på östra sidan av ån Surtan. Det står att det sommartid ordnas visningar på söndagarna, men i dag är det onsdag och igenbommat. Jag sätter mig på verandan och tittar ut över Locköfallen, och funderar över om någon de lokala spelmän som Hugo Johansson skriver om satt här, intill det brusande vattnet, och lärde sig sina speltrick av Näcken. 

Men så öppnas dörren till kvarnen och en man kommer ut. Det är Rolf Edberg, son till den siste mjölnaren Sven Edberg som lade ned verksamheten 1969. Han ger mig en privat visning av de olika maskinerna, av stenkvarnen, rensverket, sädeskrossen, siktstolen, turbinhuset och av smedjan i stugan intill vattnet. Kvarnbyggnaden har anor från 1700-talet. Det finns en stillhet i huset samtidigt som det gömmer på gamla och nedärvda kunskaper. Även Rolf Edbergs farfar hade varit mjölnare och när Sven Edberg tog över kvarnskötseln på 1940-talet skapade han en hel del egna tekniska lösningar. Det är spännande att höra om alla uppfinningar och allt knep och knåp som arbetet i kvarnen medförde.

Sedan tar vandrandet vid, umgänget med de egna tankarna och mötet med naturens ljud, allt det som låter och förändras under de sex timmar det tar mig att gå till grottan, vidare till Liagärdesberget och sedan tillbaka till busshållplatsen på väg 156, strax väster om samhället Hyssna. Det känns aldrig tråkigt att gå, snarare exklusivt att få vara för sig själv, på skogsstigarna och landsvägarna, men jag möter knappt en människa under hela dagen. 

Däremot har jag missbedömt avstånden och inte förstått hur lång tid det tar att promenera den faktiska sträckan. Hela dagen blir en övning i att acceptera tidens gång. Den fysiska tiden och den mentala tiden. Det blir en lång dag. 

Den vidsträckta bokskogen med sin kontemplativa tystnad och sitt skiktade gröna ljus är också den ett historiskt rum. Här finns röjningsrösen från bronsåldern och isräfflor från inlandsisen. Under 1800-talet användes bokbeståndet av de många spinnrockssvarvare som fanns i trakten. Någon kilometer från skogen bodde klockmakaren Hans Eriksson som tillverkade klockor helt i trä och med kugghjul av bokträ. 

När jag kommer ut ur skogen och landskapet öppnar sig med stugor och ängar, stannar jag en stund vid en av hagarna där några Highland cattle går och betar. Den långa och raggiga pälsen och de karaktäristiska hornen gör att de ser ut som urtidsdjur. Jag funderar över vad som egentligen väntar mig när jag kommer fram till Torkels gömställe. Jag har för längesedan besökt grottor i Nice och Krakow, men jag tror att det som drar mig till den här platsen mer har att göra med ett intresse för vad det betyder att gömma sig undan. 

Efter att ha passerat badplatsen vid Lilla Hålsjön går jag in på stigen vid Sjögaråsberget som leder upp till grottan. Vid en bäck finns en skylt som berättar att vattnet kommer från mossarna i närheten av Torkels gömma. Här hade Backa Övregård sin skvaltkvarn och på 1700-talet fanns det ett femtiotal sådana enkla kvarnar i Hyssna. 

Det finns skyltar som berättar var grottan ligger, men jag får ändå leta en del innan jag hittar träräckena som leder till platsen där ett hål öppnar sig och man kan klättra ner. Sedan leder en stege ner till själva rummet där Torkel höll till. Jag tänder ficklampan jag har med mig och ser mig omkring i det som annars är i princip beckmörkt. Jag förvånas över att platsen i sin litenhet ändå känns så stor. Genom en glipa i taket kan jag se fragment av trädstammarna och himlen. 

I ett av Dramatens dialogseminarier, med temat Platon och grottan hållet 1998, medverkade konstnären Richard Årlin med ett anförande kallat ”Speleologisk epilog” där han berättade om sitt mångåriga intresse för olika grottsystem och flitiga besök i spanska och franska grottor. Han beskrev bland annat de förskjutningar i rumsuppfattningen som kan uppstå när man är nere i en grotta. ”Ibland kan perceptionsfenomen av akustisk, psykologisk, fysiologisk eller perspektivisk och optisk karaktär ställa normala referenser åt sidan, som en vattendroppe på trumhinnan till vad som är upp och ner när man kryper i en riktigt trång gång, eller när en fladdermus man väcker med sitt ljus flyger mot lampan och förändras från en osynlig prick till en gigantisk projektion.”

Förutom att jag inte ser några fladdermöss, är det precis detta som äger rum. Litet blir stort. Jag bär upplevelsen med mig under resten av den långa promenaden. När jag till slut når Liagärdesberget, som i äldre tider kallades Valhall, och ser ut över den stora sjöns oändliga vatten, förstår jag att perspektivförskjutningarna är en del av de naturuppfattningar som kommer till uttryck i Hugo Johanssons bok. Vid själva ättestupan löper ett staket. Det branta berget stupar verkligen rätt ner i sjön som här är ovanligt djup. ”Att mäta djupet är enligt sägnen farligt”, skriver Hugo Johansson. ”Är någon djärv nog att göra detta så kommer en röst ur djupet: Måler (mäter) du mina väggar, så skall jag måla dina läggar (benen).” 

Naturligtvis kan man kalla det för skrock och vidskepelse. Men förflyttningarna från en punkt till en annan förbinder fantasier och faktisk geografi. Så levandegörs landskapet och så tar Tom Sawyer och Huck Finn plats i skogarna, bergen och sjöområdena kring Hyssna.

Se mer från - Utflykter i Västsverige
Mest läst