Före lördagen var Bokmässan faktiskt på många sätt precis som vanligt. Intressanta seminarier, ett ständigt sorl, kaffe i pappmugg till hutlöst pris. Man springer in i gamla kursare, snabbfikar med forna kollegor (men bojkottar kaffet), hälsar på bekantas bekanta. Dämpar barnvagnshjul med hälsenan, lyssnar på ett samtal från en scen och vinkar till någon som pratar på en annan. Björn Hellberg står vid sitt vanliga hörn och vi kör vår traditionella Wimbledondialog.
Det är bekant och väldigt tryggt.
När en ung man med ett formulär i handen undrar om jag kan tänka mig att svara på frågor om mitt mässbesök hör jag mig själv svara ja. Det beror inte på att jag har oceaner av tid, utan på hans ödmjuka och vänliga tilltal. Dessutom är enkäter meningslösa om ingen svarar på frågorna.
För en tid sedan arbetade jag med ett projekt där vi intervjuade pensionärer i telefon om deras erfarenheter av svensk sjukvård. De visste inte att vi skulle ringa, så man kan säga att det fanns en del att jobba med från start. Det gällde att snabbt informera om det goda syftet innan det sa klick i örat. Ofta fick man dock inte chansen; som de flesta vet är det ganska lätt att låta bli att svara när man inte känner igen numret. Eller att svara och säga att det inte passar just nu - för att sedan aldrig mer svara när samma nummer ringer.
Desto mer tacksam blev man när det nappade. Inte sällan växte intervjun till ett givande samtal där jag lärde mig saker bortom frågor om vårdcentraler och högkostnadsskydd. Det finaste var när den uppringda personen avslutade med att tacka för en trevlig pratstund.
Alltså säger jag ja till den här killen som fattat precis hur man gör. Inget tjenahej, inga tröttsamma försök till övertalning - bara uppriktighet och ett leende som kommer inifrån. Han visar sidorna med frågor och erkänner att det kommer att ta en liten stund. Spelar ingen roll, känner jag - det här är redan ett av dagens bästa samtal.
Var jag på Bokmässan 2016? Ja. 2015? Yes. 2014? Självklart. Jag har varit här varje år sedan starten med endast ett par undantag, berättar jag. Killen är imponerad; troligtvis var han inte född på 80-talet.
Det är lite frestande att gå loss på gamla minnen om spännande författarbesök och speciella jobb (som när jag arbetade på Wettergrens och vi sålde böcker till kilopris med en stor våg i kassan) men jag sansar mig. När en bekant springer förbi och vi snabbt stämmer av schemat backar intervjuaren något steg för att sedan fortsätta sitt jobb.
Jag tänker att den här mannen borde hålla kurser i hur man närmar sig främmande människor. Flåsiga säljartyper utan efternamn kunde lära sig att det inte funkar att ringa och låtsas att de känner mig. Nonchalant butikspersonal skulle få reda på att man handlar någon annanstans när man känner sig osynlig. Det handlar om hur vi möter varandra, om respekt och empati – om att bli sedd. Allt handlar om det.
Och jag tänker att den här världen hade behövt Magdalena Ribbing länge till.
