Det finns skivor som öppnar dörrar och leder in i andra rum, imaginära riken, poetiska tillstånd. Med tonernas hjälp förvandlas världen och blir glimrande, mystisk, påtaglig. Klangerna och rytmerna fortsätter att ljuda i tanken och man bär dem med sig som påminnelser och inskrifter.
Så fungerade Patti Smithalbumet Radio Ethiopia för mig. Det var en igångsättare och en vägvisare, perfekt just genom sitt visionära anslag och sin hyllning till poeten Arthur Rimbaud (1854-1891). Det som grep tag var inte minst den starka känslan av rörelse och förflyttning. Skivan berättar om Rimbauds tidiga lyriska produktion, och hans senare avsked till poesin redan som 20-åring, och flykten från den europeiska civilisationen till ett liv som handelsman i nordöstra Afrika. Sångerna på den här skivan är på en gång eldfängda och undflyende, på väg någon annanstans, bortom de definierade rock- och popramarna. Kulmen nås i det tio minuter långa titelspåret, en enda pågående improvisation där Patti Smith, mitt i rundgången från Lenny Kayes överstyrda gitarrer, tycks återskapa den döende Rimbauds poetiska testamente. I flödet av bilder och ord som bara går att uppfatta till hälften uppstår ett märkligt bakåtsug, ett collageuttryck vidöppet för drömmens språk.
Intensiteten i Patti Smiths tidiga inspelningar, på debutalbumet Horses från 1975 och uppföljaren Radio Ethiopia från året därpå, är av ett särskilt slag. Soundet är rått och obundet, passionerat och direkt, men med insprängda sidorörelser och utbrytningar. Bildspråket är surrealistiskt förvridet men samtidigt rytmiskt precist och fullt av raffinerade vändningar. Nu, närmare 40 år senare, kan man höra hur influenserna från William Blake och William Burroughs, Jim Morrison och Bob Dylan bildar ett eget poetiskt universum, och själva zenit i denna omvandling av vad som går att uttrycka med hjälp av sång, klanger, rytmer och ackord, är dialogen med Rimbauds magiska språk.
Patti Smith skriver återkommande i sin självbiografi Just Kids om Rimbauds betydelse, och hur han ända sedan tonårstiden fungerat som ett konstnärligt ideal, både genom sina texter och sitt kringflackande, nomadiska liv. Som 16-åring hittade hon i början av 1960-talet ett exemplar av den prosalyriska samlingen Illuminationer i ett antikvariat mittemot bussgaraget i Philadelphia, med Étienne Carjats berömda fotografi av en 17-årig Rimbaud på omslaget med den stirrande, högdragna blicken. ”Han hade en vanvördig begåvning som väckte en eld inom mig och jag betraktade honom som en landsman, en frände och till och med som en hemlig älskare. Eftersom jag inte ägde de nittionio cent det skulle ha kostat att köpa boken, stoppade jag den på mig.”
Sedan återkommer Rimbaud som referens på mängder av ställen. Patti Smith har fotografiet med det trotsiga, Dylanliknande ansiktet uppnålat ovanför skrivbordet, hon glömmer aldrig hans födelsedag 20 oktober, och hon beskriver hur hans texter och visionära tonfall ständigt inverkar på hennes idéer och konstnärliga förändringar. ”Som Rimbaud sa: Ny scenbild, nytt ljud.”
Hon bär länge idén om att resa till Etiopien och besöka platserna där Rimbaud vistades under de sista elva åren av sitt liv. Den blir aldrig av, men hösten 1973 gör hon i alla fall en pilgrimsfärd till hans födelseort Charleville, en liten stad i norra Frankrike, och passar på att sova en natt på Hôtel des Étrangers i Paris där Rimbaud bodde under en kortare period och där man kunde hitta honom sovande i lobbyn klädd i en stor ytterrock och en tillplattad filthatt.
Det lilla Rimbaudmuseet i Charleville är stängt, men vaktmästaren släpper ändå in henne och låter Patti Smith sitta en stund tillsammans med poetens enkla ägodelar: geografiboken, resväskan, tennmuggen, skeden och den arabiska mattan. ”I vecken i hans halsduk av randigt siden såg jag de ställen han hade lagat. Där fanns också en liten papperslapp med en teckning han gjort av den bår han skulle ligga på när bärarna gick över den steniga marken till kusten, varifrån ett skepp skulle föra honom döende till Marseille.”
Men vad handlar denna identifikation om egentligen? Vad är det för sorts överföring som äger rum? För Bob Dylan var det ju på exakt samma vis. I sin självbiografi Chronicles berättar Dylan om hur flickvännen Suzy Rotolo, hon som syns på omslaget till Freewheelin’ Bob Dylan, gjorde honom uppmärksam på Rimbauds betydelse och bland annat gav honom en antologi med symbolistpoeter. Det var inte minst den ofta refererade frasen ”Jag är en annan” (”Je est un autre”, som Rimbaud formulerade det i ett brev 1871 till sin lärare Georges Izambard) som Dylan fångades av och som senare kom att bli något av en nyckel till hans olika identitetsförvandlingar.
I en amerikansk teveintervju, gjord i december 1965, får Dylan frågan om vilka som är hans favoritpoeter. Dylan svarar Rimbaud, komikern WC Fields, trapetsfamiljen på en cirkus, soulsångaren Smokey Robinson, sångförfattaren Charlie Rich, samt vännen Allen Ginsberg. Det viktiga, förutom själva namnen, är collaget av olika verkligheter, och det är just här som Rimbauds författarskap har en sådan avgörande inverkan.
Också i sitt liv föregrep Rimbaud många av de klippa-och-klistra-erfarenheter som kommer att bli en del av moderniteten. Efter att ha övergivit poesin, och det ödesdigra och destruktiva förhållandet med poetkollegan Paul Verlaine, arbetade Rimbaud en tid som kassör på den franska cirkusen Cirque Loisset som bland annat uppträdde i Stockholm. Härifrån finns en skämtteckning där Rimbaud, iklädd eskimåpäls och skidor på fötterna, slåss med en isbjörn.
Häromåret gav den amerikanske poeten John Ashbery ut en engelsk nyöversättning av Rimbauds Illuminationer. I sitt förord skriver Ashbery om hur Rimbauds föreställning om poesins uppdrag – att den skall vara ”absolut modern” – har sin grund i en förståelse av allt livs samtidighet. För Ashbery är det detta som är betydelse av ”Jag är en annan”. Han jämför med den fruktbara destabilisering som utmärker såväl kubismens användande av olika perspektiv samtidigt, den seriella musikens likställande av de tolv tonerna i skalan som de icke-hierarkiska rörelsemönstren i Merce Cunninghams dansföreställningar. Det kristalliska virrvarret av olika bilder i Rimbauds Illuminationer fungerar i denna bemärkelse som en förvriden samling av olika plåtar i en laterna magica, var och en snabbt förbiilande, i ett intensivt pulserande. ”Om vi är absolut moderna – och det är vi – beror det på att Rimbaud befallde oss att vara det.”
Här kommer ett stickspår som samtidigt leder rätt in i tidsgåtan Rimbaud. En av texterna i Illuminations heter på franska ”Départ”, Uppbrott. I John Ashberys översättning har den fått titeln ”Departure”. Här uppstår en oavsiktlig förbindelse till stämningarna på David Bowies två album från 1976-77, Station to Station och Low, två skivor som tids- och stämningsmässigt har mycket gemensamt med Radio Ethiopia. Avslutningen på texten lyder: ”The stations of life. – O Sounds and Visions! Departure among new noise and affection!” Även om det är en i princip ordagrann översättning av det franska originalet, fångar passagen Bowies resa från kokainförvirringen i Los Angeles på Station to Station till den ödesmättade mellanrumstillvaron i Berlin som beskrivs i Lowsången ”Sound and Vision”.
Men texten tycks också förebåda Rimbauds afrikanska exiltillvaro som inleds i augusti 1880 när han anländer till hamnstaden Aden och blir anställd som förman på den Lyonbaserade firman Viannay, Bardey et Cie. Vagabondpoeten lämnar den tidigare identiteten bakom sig och ger sig ut i det okända. Först handlar han med kaffe och skinn, senare med vapen och krimskramsvaror som han försöker sälja på olika marknader. Han blir verkligen någon annan. ”Never here never seen, Secret life ever green”, som David Bowie formulerar det i ”The Secret Life of Arabia”, avslutningssången på ”Heroes”.
Mysterierna som omgärdar Rimbauds tid i Afrika finns beskrivna i den engelske författaren Charles Nicholls bok Somebody Else, Arthur Rimbaud in Africa 1880-91, en kombination av reseberättelse och poetisk undersökning, publicerad 1997. Charles Nicholls besöker platserna där Rimbaud befann sig – Aden, Harar, Djibouti, Tadjourah, Ankober. Han jämför med intrycken som finns beskrivna i Rimbauds brev hem till Frankrike och hur människorna i hans närhet uppfattade hans roll i handelsverksamheten. När Rimbaud fick höra rapporterna från den franska parnassen, där han från mitten av 1880-talet fördes fram som den nya symbolistiska poesins förgrundsgestalt, fnös han bara. Han gjorde sitt bästa för att sudda ut sin egen historia.
Det hela påminner delvis om en deckarberättelse. Nicholls försöker få ihop de olika fragmenten och motstridiga detaljerna, och låter de maskeradartade förvandlingarna och identitetsbytena bli en gobeläng av händelser, förvecklingar och försvinnanden. Här är det livet som blir konst och det är precis detta som Patti Smith tar fasta på. När den döende, före detta poeten kommer tillbaka till Europa och träffar sin yngre syster Isabelle som ritar av honom med grånat hår, mustasch och fez på huvudet, är det som om kroppen bar inskrifterna från alla äventyr. Kroppen har i sig blivit en av de illuminerade bilderna, och det är det Patti Smith sjunger om. Hur poesin lever vidare som minne, dialog, upptäcktsresa.
ÄMNET
Patti Smith spelar på Liseberg i morgon 31 juli. I sin självbiografi Just Kids (på svenska 2010), om livet i New York på 1960- och 70-talet, skriver hon återkommande om sin nära relation till Arthur Rimbauds författarskap. Rimbauds prosalyriska samling Illuminationer, som nämns i den här texten i John Ashberys nyöversättning, är utgiven på WW Norton/Carcanet 2011. På svenska finns den bland annat i Gunnar Ekelöfs översättning. Charles Nicholls reseskildring Somebody Else, Arthur Rimbaud in Africa 1880-1891 är utgiven av förlaget Jonathan Cape 1997.
SKRIBENTEN
Magnus Haglund är kulturskribent och musikkritiker. Medverkar regelbundet på GP kultur.
