En av böckerna som jag skummar igenom någon dag före intervjuerna med de fyra prisvinnarna är den schweiziska filosofen Alain de Bottons Lyckans arkitektur från 2006.
Förfärad berättar de Botton om en handfull historiska personer som vägrat att fästa någon som helst vikt vid sina omgivningar, däribland den cisterciensiska abboten Bernard av Clairvaux, som 1137 var så innerligt andlig att han lyckades med bedriften att rida runt hela den väldiga Genèvesjön utan att alls lägga märke till den. Inte nog med det: Efter att ha tillbringat fyra år i ett kloster kunde munken varken säga om matsalen haft ett valvtak, eller hur många fönster som funnits i kyrkans sakristia (tre).
Medan jag tyst dömer fromme sankte Bernard, kommer jag på mig själv med att stirra ner i telefonen.
Om någon just då skulle be mig beskriva byggnaderna jag gått förbi på min väg till Moa Rundlöfs kontor i gamla telehuset på Kungshöjd, hade jag dragit blankt. De smarta mobiltelefonernas kartapplikationer har definitivt blivit ett slags glasögon för människor med dåligt lokalsinne – men dessa människors värld har samtidigt krympt något så avsevärt.
2015 är vi alla en Bernard.
Lyckligtvis gör det ingenting om man missar ett par hus här eller där i stan, tycker Moa.
– Göteborg är en mysig stad, men den kan vara ganska ful. Lite för ofta har man byggt utan en idé om formen eller sammanhanget. Det finns ju byggnader där de inte har fått ihop helheten, utan bara velat att det ska vara en stor balkong, stora rum, olika praktiska funktioner, och så sätter man ihop allt det utan att tänka på hur det påverkar omgivningen. Då är det inte arkitektur. Då är det en byggnad.
Jag trodde att alla byggnader var arkitektur?
– För att det verkligen ska vara det, tycker jag att det ska ha funnits en tanke bakom hur sakerna ska samverka. En idé om form och funktion.
Vi sitter och pratar på Moas nya arbetsplats, ett kontor som hon hyr sedan en månad tillbaka. Egenföretagare har hon varit i snart ett år, men drömmen om att bli det har funnits hela yrkeslivet. När hon skulle återvända till jobbet på Okidoki efter mammaledigheten bestämde hon sig. Och nu rullar det på.
– Jag trivs i det lilla formatet, och jag tror att jag kommer att hålla företaget litet. Då vet jag att jag kan ha kontroll över hela arbetsprocessen. Annars finns risken att man blir en administratör, och det är inte så lockande.
Hon nickar mot min medhavda kaffekopp.
– Det var bra att du tog med kaffe förresten. Jag har inte lärt mig hur man hanterar maskinen här i lokalen. Jag drack mitt hemma i morse, säger hon och skrattar.
Moa är inte ensam om att skilja arkitektur från andra byggnadsverk. Långt ifrån. Det gjorde redan en av världens tidigaste kända arkitekter, romaren Vitruvius. Förutom att vara funktionell och välstrukturerad, tyckte han att en byggnad också måste vara vacker för att kunna anses som arkitektur. Det finns alltså en inte särskilt liten andel konstnärlighet med i beräkningen, och arkitektur har kallats för alla konstformers moder. Det är också den konst som vi oftast utsätts för.
Du måste inte titta på en tavla eller besöka en konsert; men landskap, inredningar och hus, de kommer du inte undan.
Ett konstverk som Moa Rundlöf själv gärna betraktar är SEB-huset på Lilla Bergsgatan, en svängd skifferbyggnad som terasserar upp mot Skansberget. När hon ska nämna sin favoritbyggnad i Göteborg är det den första som kommer i åtanke.
– Den är så anspråkslös, integrerad i terrängen. Det är nästan så att den hänger ihop med berget. Jag tycker om det som är funktionellt och vackert, utan att vara påklistrat.
Funktionellt och vackert, Moa Rundlöfs ideal, är ord som också kunde beskriva Vasakronans regionkontor i Göteborg, den lokal i Nordstan som för bara en månad sedan gjorde Moa och kollegorna Alexandra Lindberg, Annika Hedeblom och Karin Skoglund till vinnare av utmärkelsen Ung Svensk Arkitektur – tidskriften Arkitekturs pris till arkitekter under 40 år.
Med solblekta färger, öppna ytor och en hel del hammockar, lyckades de fyra som då alla var verksamma på arkitektbyrån Okidoki i Göteborg, att förvandla en trist och instängd kontorslokal av standardmodell till en grön oas, mitt i Göteborgs kommersiella hjärta.
– Det här priset har tydligen oftast vunnits av en man i 39-årsåldern, så det känns kul att det inte blev så i år, säger Karin Skoglund.
Vi har nu förflyttat oss till det naturnära villaområdet Kullavik i allra översta Halland. Borta är doften av kalla avgaser i centrala Göteborg, alla julshoppande småbarnsföräldrar, och gatumusikanterna som samtliga av någon outgrundlig anledning spelar ledmotivet till filmen Gudfadern. I den täta dimman, tjock som muffinsglasyr, verkar varenda hus vi passerar på vägen utgöra sin alldeles egna by.
I en av dessa byar, närmare bestämt det rödfärgade huset på Hagenvägen, det som utifrån skulle kunna tas för en lada i Katthult, träffar vi Karin Skoglund och Annika Hedeblom. Huset som tidigare har tjänstgjort som legendariske Volvodesignern Jan Wilsgaards hemmakontor är sedan i höstas bas för vännernas nystartade arkitektfirma Kaka Arkitekter.
– ”Oj, vad fint det var!” Så brukar de flesta reagera när de kommer in. Och vi stortrivs. Vi har inte ändrat någonting, allt vi har gjort är att sätta upp egna saker och möbler. Jan Wilsgaard valde nog den här lokalen för att det är så bra ljus här inne, och det passar ju oss utmärkt också. Lite varstans ser man färgfläckar på väggarna efter hans arbete. Dem tänker vi inte röra, säger Annika Hedeblom.
Ljuset är verkligen påtagligt i kontoret, som rymmer fyra höj- och sänkbara skrivbord, ett kök, soffor, rosa pallar med metallramar, och rikligt med skisser på väggarna. Vilande på en hurts finns det inramade diplomet från tidskriften Arkitektur, som talar om att arkitekterna på Kaka har blivit prisade för sitt snille.
Då var Karin och Annika verksamma på Okidoki, men liksom Moa Rundlöf har de lämnat den större firman för att göra någonting nytt, någonting eget.
En av anledningarna, berättar Karin, är att de hoppas kunna vara förebilder åt andra unga, kvinnliga arkitekter.
– Det är få tjejer som startar egen firma efter utbildningen. Bara någon enstaka i vår klass på Chalmers tog språnget, medan det bland killarna snarare var mer regel än undantag. Överlag ser det också ut så att det är män och killar som äger arkitektkontoren. Tjejerna är gruppchefer eller gruppledare, säger hon.
Annikas och Karins bild av att kvinnor och män behandlas olika inom branschen har stöd i statistiken. Cembrits årliga arkitektundersökning visade 2014 att två av tre kvinnor tycker att de missgynnas av fokuset på stjärnarkitekter framför lagarbete. Nästan lika många ansåg att de inte hade samma förutsättningar som männen att vinna det prestigefulla Kasper Salin-priset – landets förnämsta.
– Det är traditionen som låser oss. Ser man ingen kvinna som hävdar sig, blir det svårare att föreställa sig själv i den rollen. Man behöver förebilder. Det är oundvikligt att det någon gång ska bli ett skifte, och jag tror att det skiftet händer nu, säger Karin.
Vännerna hade trott att starten skulle bli tuff, men uppdragen började tidigt avlösa varandra i raskt tempo, och så har det fortsatt. Det har varit ombyggnationer av skolor, inredningar, bostadsområden och kontor; i Göteborg, Linköping, Kungsbacka, Helsingfors och Oslo, för att bara nämna några orter.
– Det finns jättemycket att göra. I stort sett går ingen arkitekt arbetslös i vare sig Göteborg eller Kungsbacka. I Göteborg känns det äntligen som att de är på väg på rätt håll. De har en byggnadsnämnd med höga ambitioner, vilket är väldigt spännande, säger Annika.
Karin instämmer:
– De vill bygga högt och tätt, och ställer stora krav på sina arkitekter. Det tycker vi är bra.
När Kaka liksom Moa Rundlöf får frågan om vilken favoritbyggnad de har, behöver de fundera ett tag.
– Jag vet inte, men jag är i alla fall väldigt förtjust i den nya bastun. Det lär vara lång kö dit, men en dag ska jag använda den. En bekant till mig blev så rörd när hon var där, för det hade kommit så många olika människor dit som alla pratade om arkitektur. Det är inte helt vanligt, säger Annika.
Finns det någon speciell Kaka-stil?
– Det tycker jag inte. Det är viktigt att lyssna in beställaren. Att bygga samma sak gång på gång vore tråkigt, säger Karin.
Någonting som inspirerar dem och som de försöker arbeta efter är den mänskliga hjärnan.
– Sådant tycker vi är spännande, alltså att lära oss mer om hur människan fungerar, vad som får henne att må bra. Allt handlar till exempel inte bara om lokaler, utan också om hur man rör sig i dem. Vi samarbetar med en tjej som är väldigt duktig på hjärnforskning. Hon är en stark förespråkare för det hon kallar ”walk and talk”. Gå-möten.
Brukar ni ha sådana?
– Vi har det faktiskt på schemat, men nu har vi inte gjort det på ett tag. Vi har haft lite för mycket att göra på sistone. En dålig ursäkt, jag vet, säger Annika och skrattar.
På vägen tillbaka mot Göteborg bläddrar jag lite mer i mina lånade böcker om arkitektur för att begripa vad vi just har talat om. Att Karin och Annika hämtar uppslag från hjärnforskning till sitt arbete är intressant. Winston Churchill sade i ett av sina aforismströsslade tal att människorna formger sina hus, sedan formar husen människorna – och enligt Architecture for dummies (ungefär ”Arkitektur för puckon”, 2002 – ytterligare ett lästips!) av Deborah K. Dietsch, har han helt rätt.
Arkitekturen påverkar oss mer är vi kanske inser. Skillnaden mellan att arbeta i ett fönsterlöst källarrum och i ett luftigt kontor med mycket inströmmande solljus kan vara enorm i frågan om vår hälsa och vårt välbefinnande.
Det här vet förstås varje utbildad arkitekt och är också en av orsakerna till att de fyra då Okidoki-anslutna arkitekterna utgick från Vasakronans personal när de påbörjade sitt arbete. Beställningen som arkitekturfirman fick gjorde det dessutom absolut nödvändigt. Fastighetsbolaget skulle övergå från att ha fasta sittplatser och arbetsytor för sina anställda till att bli helt aktivitetsbaserat.
I korthet betyder ett aktivitetsbaserat arbetssätt att uppgifterna styr var man för tillfället sitter. En anställd kan därför byta plats i kontorslokalen ett flertal gånger under arbetsdagen. Många oroades över omställningen, så Vasakronan ville att den genomfördes på ett sätt som fick alla att känna sig delaktiga.
Allt det här berättar Alexandra Lindberg för mig innan jag ringer på hos Vasakronan. Hon är den sista av pristagarna jag träffar, och får i uppdrag av mig att berätta hur arbetet har gått till.
Alexandra är den enda i kvartetten som fortfarande arbetar kvar på Okidoki, där hon började för två år sedan.
– Vasakronans regionkontor var faktiskt det första jobbet jag gjorde för firman, berättar hon.
Är det som att göra mål i första matchen?
– Haha, ja, så kan man ju se det. Det var ett roligt jobb i alla fall, och särskilt kul att priset för ung svensk arkitektur gick till fyra unga tjejer som jobbat så tajt tillsammans. Jag har själv aldrig stött på att det är ett problem att jag är kvinna, men byggbranschen är mansdominerad, det är den.
När man kommer in på Vasakronans regionkontor och passerar hallen där en spellista med julmusik går på rotation (just nu: Mariah Careys All I want for christmas is you), slås man först av hur tyst det är i lokalen.
Utanför går det att se tusentals människor strömma in och ut ur Nordstans butiker. Vrider man huvudet åt höger skådas den livfulla Brunnsparken. Där finns luttrade gubbar som säljer Proletären. Där finns gnisslande spårvagnar och svärande ungdomar som försöker hinna. Där finns Greenpeaceaktivister som artigt tränger sig på, domedagsprofeter som ropar och sjunger, samt sju demonstranter för en oklar sakfråga, i dag utrustade med två megafoner.
In till kontoret hörs … inte ett ljud.
Göteborg är en stumfilm.
Färgerna i det vidsträckta kontorslandskapet är ljust gröna, bruna, gula och turkosa. Pallar formade som stubbar omgärdar borden, mötesrummen heter saker som Näckrosdammen och Botaniska trädgården. Överallt finns växter. Växter och hammockar.
– Innan vi satte igång med att utforma lokalerna genomförde vi många intervjuer och workshops, både med ledningen och de anställda. Bland annat skapade vi ett spel som vi kallade Vasakronanspelet, och vid ett annat tillfälle fick alla ta med sig inspirationsbilder för att visa vilken sort miljö de efterfrågade. Någonting genomgående i bilderna var naturen och drömmen om den rofyllda platsen, säger Alexandra.
Ganska snart kom de överens om att de som sammanbindande kitt skulle använda sig av temat pocket park (ungefär ”fickpark” eller ”minipark”). Konceptet kommer från USA, där landägare i stadsmiljöer har låtit bli att bebygga vissa ytor för att istället anlägga små parker där allmänheten kan vistas.
Vasakronans regionkontor skulle bli en trädgård, och det i ett av storstadens allra stressigaste områden.
– Vi valde genast bort färgen vitt, för det finns nästan inget vitt i naturen, utom på vintern. Istället har vi använt varma, ljusa färger, så ljusa att de ser solblekta ut. Det får det att kännas som en utemiljö. Planteringar och växter tar stor plats här inne. Förutom i mötesrummen och köket, där man måste kunna stänga lite om sig, är det knappt några väggar alls. Istället fungerar rabatterna och möbelryggar som avskärmare.
Majoriteten av möblerna har de designat själva, däribland borden, sofforna, samt lampor som det går att placera växter i. Idéer till deras pocket park hämtades från trädgårdar och parker, och där kom hammockar in.
– Det var lite av en eureka-grej, säger Alexandra. Hammock är ju en sån standardmöbel i svenska trädgårdar. Det är klart att vi skulle ha det.
Varför tror du att det blev så lyckat?
Alexandra funderar.
– Mycket beror på att vi fick vara med från början till slut. Ibland delas arbetet upp, ombyggnationen får en arkitekt stå för, sedan tas en annan in för att göra inredningen. Då kan helheten gå förlorad.
De andra i teamet har startat eget. Kommer du också att göra det?
– Nej, inte i dagsläget. Jag har det väldigt bra där jag är. Oavsett var man jobbar i Göteborg finns det roliga uppdrag att göra. Det byggs så mycket nu. Bostäder saknas, och det är högkonjunktur. Jag jobbar med arbetsplatser och ett flerbostadshus, en kollega jobbar med vindsvåningar till bostäder, vissa jobbar med inredningar, under hösten har det varit restauranger.
– Vi gör allt från stadsplanering till att designa lampor. Det blir aldrig tråkigt som arkitekt här, säger Alexandra och ler.
”Den aktuella frågan om hur en aktivitetsbaserad arbetsplats kan organiseras utan att arbetsmiljön försämras har i Vasakronans nya regionkontor fått ett övertygande svar. En stark materialitet och intrikat rumsorganisation och färghantering har skapat en arbetsplats med stora kvaliteter. Här ses en ung generation kliva fram mot en bred arkitektroll, där alla delar i en komplex process hanterats med stor säkerhet.”
Vinnare blev Annika Hedeblom, 37 år, ursprungligen från Kungsbacka; Karin Skoglund, 37 år, ursprungligen från Karlstad; Alexandra Lindberg, 30 år, ursprungligen från Karlstad; och Moa Rundlöf, 31 år, ursprungligen från Älmhult.
Nominerade var, utöver Vasakronans regionkontor i Göteborg, också Husbyparken i Husby och bostaden Six Walls House i Nacka.
