Det finns platser som gör mig obekväm, fotbollsarenor exempelvis. Men obehaget förtar inte fascinationen, snarare tvärtom. En liknande känsla uppstår när jag ser Klas Erikssons utställning på Göteborgs Konsthall. Här är grabbigheten påtaglig, näst intill parodisk. Det blir lite som att kliva in i ett rum tillhörande en fyrtioåring som vägrar växa upp: planscher täcker väggarna, ölburkar ligger och skräpar lite varstans och tv-sporten skrålar i bakgrunden. Detta kan göra mig lite avundsjuk, då jag som kvinna aldrig har uppmuntrats till att vara så obekymrad. Men så heter ju utställningen också: Vet din mamma var du e? – vilket är en tämligen insiktsfull titel i detta fall. För Erikssons konst är sårbar och obstinat. Den upplevs som en trotsig tonåring som lever på övertid.
Planerad performance
Under vernissagekvällen tillkallades räddningstjänst efter att en buss från Stockholm med ”kulturdrägg” kört upp till Konsthallen och framfört en planerad performance med brinnande bengaler. Uttryckningen gjorde säkert konstnären glad. Bengaliska eldar och rökbomber förekommer ibland på fotbollsarenor och är viktiga medium i flera av Erikssons verk. I målningarna Smoke on Smoke (2017) har den kulörta röken slumpmässigt landat på dukarna i obskyra moln. Sviten fungerar som en personlig tolkning av action painting och bjuder på en intressant kontrast: bränderna och bomberna som annars brukar förknippas med arga fotbollshuliganer förvandlas i Erikssons verk till något drömskt och ljuvt.
Fotbollskultur
I Evidence of Patchwork (2017) – ett stort lapptäcke av supporterhalsdukar från olika lag i den engelska fotbollsligan – uppstår en liknande effekt när den tuffa fotbollskulturen möter textilkonst, som brukar tillskrivas mjukare värden. Det är ett intagande arbete som jag är mycket förtjust i. Utställningens märkligaste verk tar upp ett helt rum. Madrasser ligger på golvet och på väggarna hänger uppförstorade kopior av fönsterkuvert. Man sover och betalar räkningar, och sedan är livet över, lite så tänker jag när jag möter denna installation. Man skulle också kunna se det som ett ställe att krascha på efter allt för hårt festande, men hur mycket man än vill undvika det, tränger sig vardagen på.
Vet din mamma var du e? hade kunnat bli hur lustig som helst, så blir den emellertid inte. Under den spralliga ytan gömmer sig ångesten; en önskan att slippa tänka på morgondagen, som man ändå aldrig kommer ifrån. Eriksson är medveten om detta och synliggör dilemmat implicit. Denna utställning gör mig glad och sorgsen om vartannat.
