Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
1/7

Två rebeller vars konst inte skall jämföras

Marie-Louise Ekman och Marianne Lindberg De Geer visar i sommar hela sina konstnärskap på Moderna Museet respektive Färgfabriken. Magdalena Dziurlikowska har sett utställningarna.

Konst


Marie-Louise Ekman
Moderna Museet,  t o m 17/9

Marianne Lindberg De Geer
Full Spead Ahead

Färgfabriken, t o m 27/11

Utanför konstvärlden förväxlas de lätt, livs- och konstrebeller med liknande namn och blonda hårsvall. Mångsysslande, konstnärligt tongivande, samhällsdebatterande, jämngamla och båda i tur och ordning gifta med Carl Johan De Geer. Sedan löser likheterna upp sig i paralleller. Ekman har varit rektor på Kungliga Konsthögskolan och chef på Dramaten. Lindberg De Geer har varit ledamot i Kulturrådet och chef för Konst & Design på Kulturhuset Stadsteatern.

Som en pralinask


I deras konstnärskap framstår skillnaderna tydligare. På Ekmans utställning ges det främst plats åt trehundrafemtio färggranna, verklighetsnära och surrealistiska målningar utmejslade med finaste penslar. Presentationen är vacker som en pralinask, tematiskt hängd på ett utmärkt sätt och strödd med små rosa soffor, som sprungna ur hennes målningar. Lindberg De Geers utställning på Färgfabriken är brutalt rå i jämförelse, en stor trälåda inne i det höga grå rummet. Verken på insidan är uppblandade, sönderslagen jättekanin i granit, film, måleri, collage och rörliga installationer. Ekman målar ungefär likadant nu som för fyrtio år sedan (men absolut otråkigt!) medan Lindberg De Geer är en annan gång på gång. Hennes exposé är oförutsägbar som en grupputställning, en styrka som nog varit henne till nackdel.


Lindberg De Geer är också mer konceptuell och mörkare i sin tematik, vilket kan missförstås för svårtillgänglighet. Ekman är långtifrån en tom smällkaramell, hennes bildvärld kokar av existentiell dramatik, galenskap och maktstrukturer men verken är mer stiliserade. Båda berör barndomens tragedier och båda visar filmer på temat i sina utställningar. Ekmans Barnförbjudet är hennes regidebut och gick upp på bio i slutet av 70-talet. I hallucinatoriskt färgrika tablåer spelas ett stillastående och dysfunktionellt familjeliv upp. De vuxna säger barnsliga saker, så som föräldrar ofta gör. Barnen är stoiska och vuxenklädda. Lindberg De Geers videoverk Dom 237… bygger på Michael-fallet då ett fyraårigt barn plågades ihjäl av sina föräldrar 1990. Där visas bilder av vacker norrländsk natur, platsen för familjens tältläger, och den åttio sidor långa domen läses upp. Personligen anser jag att Lindberg De Geers verk når längst, men det är en orättvis jämförelse. Det är som att ställa konståkning mot boxning bara för att båda är sport.

Den farligaste lekplatsen

Kroppen och relationen är Ekmans essens. I hennes dockskåpsvärld beter sig kroppar så som deras funktioner påbjuder men det är skamligt som en fis i vår civilisation. Hemmafrun, Ekmans huvudperson, visar att hemmet är den farligaste platsen för kvinnan, inte bara brottstatistiskt utan också mentalt. Ibland återges kvinnans kropp i bitar, som på ett slagfält efter ett barbariskt krig, men striden som tagit sig in under vår hud rör massproduktion och utbytbarhet. 
Porträttet Mamma är ett slutet ansikte i rosa med sänkta ögon, ungefär: Åh, Marie-Louise, det är så pinsamt, jag vill inte se… Hur är ett mellanmänskligt möte möjligt då? En man och en kvinna närmar sig varandra men i bild efter bild släpar de på något, sina skuggor, äldre versioner av sig själva eller köttiga möbelutväxter. I en annan målning ligger en gråtande bebis på en sockel och en man står på en annan sockel. Han lutar sig skeptiskt över klyftan, då gråter bebisen en flod. Först med en översvämning blir steget möjligt.

Ett jag i allt viktigt


Självet och existensen är navet för Lindberg De Geer. I entréns golv finns en projicerad klocka som tickar jättesnabbt och flera verk i den labyrintiska utställningen upprepar titeln Jag tänker på mig själv. Lindberg De Geer klipper in sitt eget ansikte i reproduktioner av kända konstverk och massmediebilder. Ett jag i allt viktigt som sker, för hur ska man annars kunna leva sig in i något? Hennes ansikte återfinns också på två nakna kvinnoskulpturer som tittar på varandra som i en spegel, men den ena är kraftigt överviktigt och den andra sjukligt smal. Båda tillstånden förutsäger döden. De stora målningarna på små barn som gråter, snorar eller bara stirrar bär titlar som Och du var allt eller Och allting är nu. I en stentavla av diabas har hon ristat in när hon och hennes familjemedlemmar kommer till världen och när de kan förväntas gå ur tiden. På de lika svarta och glänsande gravstenarna bredvid står det bland annat mamma ring hem och full speed ahead.


Marie-Louise och Marianne korsar varandras spår i ett torn av mänsklig erfarenhet, men man hör på stegen vem det är som kommer.

Mest läst