Nej, Donald Trump är inte farlig, det är männen och kvinnorna runt omkring som verkligen skrämmer mig, skriver Mattias Hagberg. Foto: Evan Vucci
Nej, Donald Trump är inte farlig, det är männen och kvinnorna runt omkring som verkligen skrämmer mig, skriver Mattias Hagberg. Foto: Evan Vucci

Trumps ja-sägare skrämmer mig!

"Donald Trump är kanske galen. Men det är männen och kvinnorna runt omkring honom som verkligen skrämmer mig." skriver Mattias Hagberg.

ANNONS
|

Det är lika bra att erkänna med en gång: Jag har utvecklat ett närmast patologiskt intresse för Donald Trump.

Eller rakt ut: Jag är besatt.

Jag kan vakna mitt i natten och slå på telefonen bara för att kolla om han har twittrat något nytt. I två år, ända sedan han tillkännagav sin kandidatur sommaren 2015, har jag läst och sett allt jag kommit över om honom; porträtt, dokumentärer och analyser – en aldrig sinande ström av försök att förstå mannen och fenomenet Donald Trump. Vem är han? Vad vill han? Vad känner han?

ANNONS

Men för varje ny text, varje nytt nyhetsinslag, varje ny dokumentär är det som att han har blir allt otydligare för mig, allt omöjligare att förstå. Som om han saknar gränser, såväl psykiskt som ideologiskt. Han flyter ut åt alla håll, likt en politisk amöba.

Det räcker egentligen med ett exempel för att få en klar bild av denna gränslöshet.

I början av nittiotalet brukade Donald Trump ringa upp skvallerreportrar på New Yorks stora tabloidtidningar och utge sig för att vara sin egen pressekreterare, John Miller. Off-the-record ville han lämna information om hur eftertraktad chefen, alltså han själv, var bland landets supermodeller, filmstjärnor och popmusiker. Han försökte till och med sprida ett rykte om att Madonna brukade ringa och böna och be om en date.

Charaden pågick i flera år, fast alla inblandade visste att det var den välkände fastighetsmogulen själv som satt och fantiserade i andra ändan av telefonen.

Inte ens de som känner honom verkar veta vad de ska tro. Liz Smith, en av New Yorks stora skvallerdrottningar och vän till Donald Trump, erkände för några år sedan:

– Jag har känt honom i evigheter men förstår honom inte.

ANNONS

Enligt en rad inflytelserika psykiatriker är Donald Trump kliniskt sjuk. Galen för att tala klarspråk.

Trots att det amerikanska psykiatriförbundet avråder läkare från att blanda sig i politiken och stämpla makthavare som sjuka har flera namnkunnig psykiatriker som James Gillian och John Gartner, slagit fast att Donald Trump är psykiskt störd.

Enligt dessa psykiatriker uppfyller han alla kriterier för en narcissistisk personlighetsstörning. Han har ett sjukligt behov av att få uppmärksamhet, allra helst på andras bekostnad, och han har svårt att skilja på sin egen fantasi och verkligheten utanför.

Det finns onekligen mycket som talar för att de har rätt. USA:s 45:e president verkar inte känna några gränser för sitt eget ego. För Donald Trump handlar allt om Donald Trump; om att synas, om att ständigt befinna sig i strålkastarljuset och om ett närmast oändligt behov av bekräftelse. Han måste vara störst, bäst och vackrast – hela tiden och till vilket pris som helst.

När presidenten höll sitt första fulla kabinettsmöte med sin regering inledde han med att prisa sig själv. Ingen annan president hade åstadkommit så mycket på så kort tid, påstod han, mot alla kända fakta. Och hans ministrar nickade och instämde sedan i tur och ordning i hyllningarna.

ANNONS

Det hela påminde mer om ett regeringsmöte i någon billig diktatur än något annat.

– Jag har aldrig varit med om något liknande. Trump har just lett det mest bisarra kabinettsmöte jag sett, skrev CNN:s Chris Cillizzia efteråt.

Dock. Makthungriga, självälskande och gränslösa makthavare har funnits förr. Det räcker att tänka på Richard Nixon för att förstå att Donald Trump inte är ensam – långt ifrån.

Richard Nixon, eller Tricky Dick som hans motståndare brukade kalla honom, betedde sig ofta lika självupptaget och maktfullkomligt som dagens president. I efterhand har många av hans medarbetare vittnat om hur han jämt och ständigt krävde bekräftelse: ”Visst var jag bra? Visst var jag bättre än alla andra?” Frågorna fanns ständigt på hans läppar.

Men trots alla likheter finns en avgörande skillnad. Richard Nixon hade ett program, ett mål, en politik. Bortom hans ego fanns något större – en idé, en linje.

Med Donald Trump är det precis tvärtom.

Då och då läser jag någon till synes briljant analys som utger sig för att ha fångat den inre essensen i presidentens ambitioner och taktik, och för ett ögonblick känns det som jag har förstått. Aha, tänker jag, allt handlar alltså om en raffinerad mediestrategi för att dra uppmärksamhet från någon skandal. Eller, jaha, hela presidentens politiska karriär är egentligen ett smart sätt att öka värdet på Trumps eget varumärke, varken mer eller mindre.

ANNONS

Men sen faller allt samman igen. Donald Trump kastar ur sig en tweet som omöjligt går ihop med någon av de presenterade förklaringarna. Och så är allt åter i gungning.

På senare tid har jag börjat tänka att det verkligen inte finns någonting bortom alla utspel, hugskott och udda uttalanden, bakom alla stora ord och grandiosa löften. Ingen strategi, ingen idé, inget mål. Bara ett stort, svart hål: Donald Trumps ego.

Kanske handlar det till slut om ett nygammalt politiskt fenomen, bortom våra vardagliga demokratiska erfarenheter. I brist på annat kan vi kalla det crazyokrati, galenskapsvälde.

Genom tiderna har det funnit många besynnerliga makthavare; kungar, kejsare och andra diktatorer som fallit helt utanför normen. Historieböckerna är fyllda av deras namn. Ibland har de råkat genomföra något bra och betydelsefullt, men för det mesta har de orsakat katastrof, för sig själva och för sin omgivning.

Jag tror att historien kan lära oss något väsentligt om dessa män: utan välvilliga personer i sin omgivning hade de inte varit någonting. Det är människorna runt omkring som gör makten möjlig, alla de som rationaliserar, förklarar och bortförklarar, som skyler över och intygar att allt visst är i sin ordning, vänta bara ska ni få se att det blir bra, riktigt bra, till och med fantastiskt.

ANNONS

Det är, med andra ord, medlöparna som är problemet.

Ur detta perspektiv förbleknar Donald Trump. Utan sitt entourage är han bara en barnslig och snarstucken mobbare som knappt vet vad han sysslar med. Herregud, han klarar ju inte ens av att slutföra ett enkelt resonemang utan att tappa tråden.

Ja, vad säger man: covfefe.

Nej, Donald Trump är inte farlig, det är männen och kvinnorna runt omkring som verkligen skrämmer. Alla som ler, nickar och säger:

– Ja, du är bäst. Ingen annan president har gjort så mycket som du, så snabbt och så bra.

Trots att de vet att det är lögn.

Så byggs det verkliga barbariet och tyranniet alltid underifrån. I det lilla och till synes banala. Genom ett leende, ett ja, som borde varit ett nej, en bekräftelse mer än nödvändigt.

ANNONS