För mig som inbillar mig att jag kan min Tove Jansson var det en stor förvåning att vandra runt på Göteborgs Konstmuseums fina utställning och upptäcka affischer till en kampanj jag aldrig hört talas om. På 70-talet, berättar utställningen för mig, tecknade Tove Jansson en Håll Sverige Rent kampanj.
Självklart finns det en otrolig insikt om naturens väsen och respekt för densamma i Tove Janssons verk men jag hade inte tidigare läst om denna kampanj, ett slags aktivistiskt inslag i en konstnärlig verksamhet. Så jag googlar för att få veta ännu mer och det enda jag hittar är sida upp och sida ner med erbjudanden om att köpa jubileumsaffischer, koppar, tygväskor, ja i princip allt man kan tänka sig med motiven från denna kampanj. Alla erbjuder mycket generöst att rädda världen på köpet. Köp koppen med motivet från Tove Janssons Håll Sverige Rent Kampanj så går massa kronor till en ny kampanj eller till något annat väldigt miljövänligt i vår miljöförstörda värld.
Och någonstans är detta så typiskt för vår samtid där alla moderna människor är klimatsmarta men ingen riktigt gör något åt klimatförändringarna, inte det som behövs. All reklam som innehåller vänliga ord om miljön och alla påkostade kampanjer handlar om att du kan köpa, handla, shoppa, äta, bo, flyga dig till en bättre värld när det som jorden verkligen behöver är att vi köper mindre.
En av Tove Jansson-bilderna på utställningen är en strävsam Mumin som sitter i en båt på Östersjön och med små medel söker ta upp den olja som ett gigantiskt oljefartyg har läckt. Det finns något sorgesamt över bilden. Eller så är kanske det sorgliga att allt sedan dess blivit så mycket värre. Att alla kunskaper, kampanjer och insikter inte ledde någon vart.
På 70-talet, när Tove Jansson ritade sin Håll Sverige Rent kampanj så kostade en tur och returbiljett till svenskarnas favoritstad New York cirka 20 000 i dagens penningvärde. Idag vimlar det av biljetter under 4000 kr. Det har blivit så mycket billigare att förstöra planeten. På 70-talet när Mumin sitter i båten och talar om för oss att havet måste bli renare så brukade man dricka sitt kaffe i porslinsmugg, och vatten ur glas, sedan dessa har plastkonsumtionen ökat och ökat och ökat.
Vissa plastflaskor tar 450 år för att brytas ner och vi ser bilder på stränder överfulla med plast från Afrika men också Västkusten. Inte bara där utan även här. Ändå fortsätter vi.
På utställningen står jag länge kvar framför fotona på Tove när hon badar. Hon levde verkligen med och i havet. Jag undrar vad hon hade tänkt om att havet idag är fullt av plast. Plast som människan slänger, plast som människan tror sig behöva för sitt take away kaffe, take away lunch, take away liv.
