August Strindberg skrev, sägs det, till Oscar II och bad om plats som fyrvaktare på Gotska Sandön. Hur svaret löd, om nu majestätet alls sände något, är inte bekant. Tjänsten tillföll en annan person. Vilka följderna blivit för Sveriges litteraturhistoria om Strindberg sadlat om och blivit fyrvaktare kan man fundera över, säkert skulle dock den märkliga ön – Östersjöns mest isolerade – varit vida mer känd än idag.
Trots det finns få platser i vårt land, om någon, som är så starkt associerad med en författare. Albert Engström var det som gjorde Gotska Sandön bekant för allmänheten med sina många artiklar, teckningar och målningar från ön. Kronan på verket var en praktfull bok som inbegrep kulturhistoria, fyrvaktarskrönor och glimtar från det lika unika som säregna dynlandskapet.
Albert Engström skrev och tecknade ön. Hans intryck under några somrar i mitten på nittonhundratjugotalet kom att bli normerande för alla de författare, konstnärer och naturfotografer som senare sökte sig dit. Att göra ön till nationalpark var en av Engström ständigt gnäggande käpphästar, vilket också blev en realitet för exakt femtio år sedan.
Och nu är jag där. Med Albert Engströms Gotska Sandön i ryggsäcken vandrar jag runt på Gotska Sandön, letar rätt på jaktstugor där han huserade – själv tältar jag – och söker efter andra platser skildrade i boken. Fyrfolket är borta, de försvann med automatiseringen. Fast den vindpinade naturen, vars värden ansågs höga nog att motivera nationalparksskydd är väl ändå densamma, tänker jag. Men nej. Sandön är enastående, men har blivit en skogsö.
När jag återfinner sälutkikstallen, Engströms favorit, visar den sig inte längre vara en ensam bjässe vid stranden. Nej, nu är andra furor på väg att omfamna den. Och likadant är det runtom på ön. De berömda döda träden vid Arnagrop – Sandöns kännemärke – är uppslukade av en i högsta grad levande skog.
Trädens framryckning är lika mycket en biologisk som politisk process. För Sandön skall åter bli en vildmark, menar de som motsätter sig betning eller eldning. Fast när var Sandön en vildmark? Den natur Engström skildrade var ett kulturlandskap där överbetningen visserligen gått för långt, men där det mesta av den biologiska mångfalden, från insektsfaunan till lavfloran, var resultat av mänsklig aktivitet.
Naturskydd må vara en osäker vetenskap som ytterst handlar om vilka värden vi vill realisera. Att lämna Sandön vind för våg kan dock visa sig kontraproduktivt – i synnerhet då det handlar om ett stycke kulturskapad natur.
