I bakom-kulisserna-dokumentären till Star Wars I: Det mörka hotet förklarar George Lucas varför filmen från 1999 liknar Star Wars IV: Ett nytt hopp från 1979. “It’s like poetry,”säger han. “It rhymes.”
Det är lätt att feltolka George Lucas som om han ansåg att kalkonrullen Det mörka hotet hade poetiska kvaliteter. Men när han talar om hur filmerna “rimmar” så är det inte de snarlika sith-skurkarna eller rymdstationerna han menar, utan strukturen. Båda var kraftigt inspirerade av Joseph Campbells monomytteori om att alla berättelser härstammar från samma urmyt.
Efter att ha ägnat åratal åt att dekonstruera tusenåriga myter och folksagor från olika kontinenter och kulturer började Joseph Campbell skönja ett mönster. Under sagornas symboler och språk fann han en struktur som återkom oavsett var eller när historien först berättades. Var han än tittade, från Odyssén till religiösa skrifter, såg han att samma kuggar återanvändes. Det som skiljde berättelserna åt var köttet, inte skelettet.
Campbell kokade ned sina fynd till 17 steg som han döpte till “hjältens resa” eller monomyten, ett ord som han hade stött på när han närläste James Joyces Finnegan’s wake. 1949 publicerade han boken The hero with a thousand faces och tesen att vårt sätt att berätta inte är ett inlärt beteende, utan snarare biologiskt betingat.
Teorierna spreds bland filmskapare som Stanley Kubrick (som gav boken till 2001-författaren Arthur C Clarke) och Steven Spielberg (som återanvände idéerna i ET). Men det var först när den Disney-anställde Christopher Vogler fick upp ögonen för monomyten, runt mitten av 80-talet, som den fick ett brett genomslag.
Fängslad av Campbells förmåga att blottlägga berättelsens anatomi skrev han ett sju sidor långt memo som han faxade till cheferna på Disney. Hans memo som förenklade Campbells 17 steg till 12 blev snart ett hett eftertraktat villebråd i ett Hollywood som trodde sig ha hittat berättandets universallösning.
Med Voglers 12 punkter i en cirkel, som siffrorna på en urtavla, framträdde mönstret tydligare än någonsin: När historien börjar befinner sig hjälten i sin vanliga hemvärld (1), men något fattas. Hjälten blir erbjuden att bege sig ut på ett äventyr (2), men avböjer (3). En mentor uppenbarar sig och hjälper hjälten att överkomma sina rädslor (4) så att hen vågar gå över tröskeln in i det okända (5). Här måste hjälten anpassa sig till sin nya situation (6) och göra sig redo för att möta ondskan (7). Men när hen står öga mot öga med ondskan blir hjälten besegrad (8) innan hen slår tillbaka och får skatten (9). Hjälten påbörjar resan hem när fienden återuppstår för en sista jakt (10). När det sista hotet är besegrat återuppstår hjälten som en ny människa (11). I resans slut är hjälten tillbaka där allt började, men ingenting kommer någonsin bli sig likt igen (12).
Ghostbuster, Harry Potter, Trollkarlen från Oz, Sagan om Ringen, Die Hard, Indiana Jones, Hajen och Alien är bara några kända exempel som använder formeln. När du har lärt dig att identifiera monomyten så ser du den vart du än tittar. Harry Potter vantrivs i sin vrå under trappan (1), Kalle hittar guldbiljetten i sin chokladkaka (2), Neo tvekar när han erbjuds det röda pillret (3), trollkarlen Merlin hjälper Arthur att hitta sin inre styrka (4) och Frodo lämnar trygghetens Fylke och påbörjar resan mot mörkrets Mordor (5).
Campbells monomyt är marschtrumman som slag för slag leder oss framåt. I år kommer trumslagen att eka i Alice i Underlandet 2, Tarzan, nya Ghostbusters och oändligt fler historier än så.
Men “hjältens” resa är inte begränsad till hjältesagor, och “resan” är lika mycket en inre resa som en yttre. För om du ser på monomyten som en cirkel igen så kan du tänka att den övre delen representerar den vanliga världen och den nedre symboliserar det okända.
På ett samhälleligt plan kan vi tala om kontrasten mellan ordning och kaos, och på ett personligt: medvetandet kontra undermedvetandet. Vi behöver båda, för utan det ena kan vi inte definiera det andra. Att myterna talar till oss är för att de talar om oss. Cirkelformen illustrerar hur allt upprepar sig, samtidigt som ingenting egentligen består. När hjälten återvänder hem har både världen och hjälten förändrats.
Låt oss då göra som monomytens pånyttfödda hjälte och återvända till där vi började: Star Wars. När hyllningskören av den nya Star Wars: The Force Awakens tystnade kunde vi höra kritiken: “Det är ju samma film som Star Wars IV: Ett nytt hopp”. Starkiller-stationen var väldigt lik Dödsstjärnan, Kylo Ren såg ut som en senare årsmodell av Darth Vader och planeten Jakku var närmast identisk med Tatooine.
De hade förstås rätt. Men av helt andra anledningar än vad de trodde. Det var symbolerna som de kritiserade, inte strukturen. För även den var sig lik, och det var hela poängen. För det är där poesin ligger. Det är vad som får sagan att rimma.
